Reservdelar till hjärtat gav Kaj-Gustav från Karis ny kraft – pigga Ålandskantorn firar snart 80
Kaj-Gustav Sandholm föddes i Karis den 24 januari 1944 och han beskriver barndomen som en mycket lycklig sådan. Han växte upp med sina föräldrar och en tolv år äldre syster, som blev som en extra mamma för honom, och många släktingar bodde nära familjen.
– När jag var tillräckligt stor kunde jag cykla till mina mostrar och morbröder när som helst och bli där över natten om jag ville.
Annars var det mest musik som gällde för Kaj-Gustav och redan som liten pojke bildades starka band både till den och till det andliga.
– Jag blev haffad till söndagsskolan när jag var fyra år och hade en söndagsskollärarinna som hette tant Laura Heinonen. Denna Laura var låghalt och hade puckelrygg, hon var inte som andra. Men hon hade en kärlek och vänskap till oss barn som var så oerhört stark. Alla älskade henne. Jag kommer inte ihåg ett enda ord som hon har sagt, men hennes väsen var sådant att min tro växte, säger Kaj-Gustav.
I föräldrahemmet fanns inga instrument, men hans moster Edith hade ett orgelharmonium som Kaj-Gustav fick låna. Hans relation till musiken tog sin början på riktigt i sjuårsåldern, i samband med skolstarten.
– Min moster bodde på vägen till skolan och när jag kom från skolan gick jag in till moster Edith och då fick jag mjölk och bulle. Sedan satte jag mig i salen och spelade utan att egentligen kunna, men jag hittade på. Den första melodin som jag kommer ihåg att jag lärde mig var ”Ett litet barn jag är”.
”Jag var ju alltid borta på kvällarna. Då gjorde det ont i hjärtat.”
Kaj-Gustav flyttade till Kumlinge och Åland 1962 för att arbeta som kantor och avlade kantor-organistexamen vid Sibelius-Akademin fem år senare.
1969 gifte han sig med Karin, som är utbildad sjukhuspräst, och de bosatte sig på Brändö där Kaj-Gustav arbetade som kantor till 1973 då den unga familjen flyttade till Mariehamn.
På den tiden var Stefan Snellman kyrkoherde i stan och han övertygade Kaj-Gustav, som stod i valet och kvalet mellan att satsa på att livnära sig som musiker eller göra något annat, att bli kantor i Mariehamn.
Men att arbeta med sitt största intresse har också inneburit en del tid borta från familjen, särskilt i början.
– Du måste berätta vad Micke sa en gång, flikar frun Karin Sandholm in.
– Ja, jag var ju med om allt möjligt och tyckte det var roligt och Karin var hemma och skötte barnen. Vår son Micke, han är född 1973 och var en månad gammal när vi flyttade till Mariehamn, undrade när han var runt tre eller fyra år när jag var ledig en kväll ”varför är pappa hemma?”.
– Jag var ju alltid borta på kvällarna. Då gjorde det ont i hjärtat.
Barnen Micke och Helena har på sätt och vis gått i sina föräldrars fotspår, men inte riktigt. Helena arbetar som lärare och Micke är föreståndare är Lemböte lägergård. Karin och Kaj har också fem barnbarn.
Klättrade på väggarna
År 2004 tvingades Kaj-Gustav undergå en bypassoperation och sätta in en ny hjärtklaff. Operationen visade sig vara en stor framgång, men rehabiliteringen tog lång tid, nästan ett år, och Kaj-Gustav, som är van vid att ha många järn i elden, blev rastlös.
– Han klättrade på väggarna, säger Karin Sandholm.
Under konvalescensen utvecklade Kaj-Gustav Sandholm ett nytt intresse, nämligen matlagning.
– Jag tycker om att laga gammaldags mat, som till exempel potatisgröt. Det var en sak vi åt mycket hemma när jag var barn och det var jättegott, speciellt om man stekte den. Och så ska det vara mycket smör på!
Han gick i pension i samband med operationen, men har sedan börjat jobba igen och firade 60 år som kantor för två år sedan. Nu hoppar han in på olika ställen och hjälper till när det behövs.
Hur känns det att fylla 80?
– Det känns inget speciellt. Det är inte så stor skillnad mot tidigare. Jag känner mig inte gammal.
Är det något, när du ser tillbaka på ditt liv, som du är extra stolt över?
– Jag skulle kanske inte kalla det att vara stolt, utan snarare att jag är glad över att få ha varit med om vissa saker för jag har alltid varit beroende av att ha andra med mig. Det finns många tillfällen med starka upplevelser.
Kaj-Gustav nämner körerna han har lett, Sångfesten 1996 och framförandet av vännen Jack Mattssons åländska ”Requiem” i Reykjavik som exempel. Han säger också stolt att han nog haft alla Mariehamnsungar på ”Klapp och klang”.
– Det är det fantastiska med mitt yrke, att den musik jag har gjort kanske har betytt mycket för en del, och kanske till och med varit en andlig upplevelse eller något som just då har behövts för att man har varit i en sådan situation att ord kanske inte är det som man vill höra. Då kanske musiken kan tala på ett annat sätt.
Att den blir läkande?
– Ja, det kan vara så.
Vad har du för planer för framtiden?
– Jag har inga speciella planer. Det är vissa som frågar ”vad har du för storverk på gång nu då”, men jag har inget stort i tankarna. Jag är så tacksam över att jag har fått göra allt som jag har gjort, och jag hjälper till så länge jag orkar för jag tycker att jag mår bra av det.
Carin Karlsson
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.