ÅU 08.03.2019 14:11

Statsminister Juha Sipiläs (C) beslut att på fredag förmiddag lämna in regeringens avskedsansökan var lika överraskande som det inte var det; lika dramatiskt som det var ett förväntat slut på hans regering.
Ingen statsminister sedan Paavo Lipponen har suttit en hel mandatperiod. Anneli Jäätteenmäki (C), Matti Vanhanen (C), Jyrki Katainen (Saml) och Alexander Stubb (Saml) höll inte i fyra år, och det gjorde inte heller Sipilä.
Men det var inte enbart samtidshistorien som talade för att Sipilä skulle blåsa av spelet i förtid. Regeringspartierna har från första början varit på väg från varandra lika mycket som de varit på väg framåt tillsammans.
Käbblet om landskapens antal och valfrihetsmodellen såg ut att fälla regeringen redan 2015, men det reddes ut.
När Sannfinländarna valde Jussi Halla-aho, och slängdes ur regeringen, hölls den ihop av avhoppargruppen Blå framtid.
Det har varit de stora målen som gett regeringen Sipilä momentum. Den har snubblat och rest sig, med blicken stadigt fäst på de stora reformerna.
Att den nu föll och inte mäktade ta sig upp var inte i sig överraskande. Intressantare är varför den snubblade så ofta, och hur den slutligen föll.
Regeringen har ofta beskyllt oppositionen för att inte presentera alternativ till dess politik. Det här är en sanning med modifikation.
Oppositionspartierna har sin syn på hur social- och hälsovårdsreformen, som är den stora stötesten, borde genomföras. Sedan är det en annan sak att de här alternativen sällan helt eller ens delvis överensstämmer med regeringens mål.
Men regeringen Sipilä har inte snubblat för att oppositionen har kritiserat den. Regeringen Sipilä har snubblat på sig själv.
Tidigt under mandatperioden stod det klart att den hade lite till övers för sakkunskap och utlåtanden som riskerade göra en skyndsam process långsam. Normer skulle brytas upp med fart. Att stämma av det arbetet med lagens paragrafer eller med konsekvensbedömningar tog för mycket tid, var regeringens budskap.
Det här ledde också till att ren rad förslag drogs tillbaka – skärgårdsbor i behov av gratis förbindelsebåttrafik kan skatta sig lyckliga för det.
Bland dessa ibland hafsigt beredda lagförslag var vårdreformen juvelen i kronan. När Juha Sipilä säger att han lovat resultat och att han kastar in handduken när de inte infunnit sig så är det lätt att beundra hans principfasthet. Men det är principfastheten hos någon som insisterar på att stånga huvudet blodig.
Fokusera i stället på varför social- och hälsovårdsreformen föll. För att regeringen inte tog grundlagsutskottets upprepade ändringsförslag, speciellt de som rörde valfriheten inom vården, på allvar.
Som vi skrev på ledarplats 1.3 har regeringspartierna ett tag redan låtsas som att reformerna fortfarande lever. Det här har lett till en ovisshet kring hur regeringen tänkte iscensätta sitt misslyckande.
Att Sipilä gjorde det genom att lämna in en avskedsansökan samma dag som han informerade Petteri Orpo (Saml) och Sampo Terho (Blå) om sina avsikter visar att principfastheten i något skede övergick i politisk taktik.
Naturligtvis är det statsminister Juha Sipiläs skyldighet och rätt att avgöra om regeringen är funktionsduglig eller inte, men det är partiordförande Juha Sipiläs möjlighet att dra maximal politisk nytta av det avgörandet.
Sipilä försöker maximera nyttan för Centern. Hans egna dagar som partiordförande är räknade: det är 38 dagar kvar till val. Partiet kan hoppas på att väljarna tar detta med sig: Centern gjorde sitt yttersta, men Samlingspartiets krav om att öppna upp vården för den privata marknaden fällde reformerna.
Samlingspartiet och Orpo blir stående, gapande av förvåning. Med fem veckor kvar till val tvingas partiet nu snabbt vinkla berättelsen om vårdreformen på ett gynnsamt sätt.
Men väljarna är trötta på den här berättelsen, oavsett hur den vinklas. Reformen som sådan – detta byråkratiska monster – kommer inte att vinna våren val åt något parti.
En berättelse om allas obestridliga rätt till god vård kan göra det, men Sipilä och Orpo verkar inte ha väljarnas odelade uppmärksamhet just nu.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln