Regeringen måste leverera trygghetspolitik, inte nationalekonomiskt finlir
Studenterna är redan på barrikaderna och flera fackförbund mobiliserar för strejker på grund av regeringens planerade arbetsmarknadsreformer. Facken befarar bland annat sämre social trygghet, sämre arbetsvillkor och en begränsning av strejkrätten.
Regeringen kontrar med att åtgärderna kommer att skapa 100 000 nya arbetsplatser för att förbättra ekonomin.
Men de flesta ledande borgerliga politiker verkar ha tappar bort sig i sin ekonomifiering av den mänskliga vardagen. Retoriken hos radarparet Orpo-Purra skapar oro och förargelse i stället för att övertyga finländarna om nödvändigheten i spartalkot.
Det är inte konstigt att människor protesterar mot det som uppfattas som stora nedskärningar och försämringar i en tid av högre levnadskostnader och räntor, krig i Ukraina, en felvänd befolkningspyramid och en arbetsmarknad som inte är intresserad ens av 50-åringar. Flera av regeringens sparåtgärder drabbar dessutom oskäligt hårt ensamförsörjande, barnfamiljer, arbetslösa och dem som redan lever i samhällets marginal.
Det intressanta är att sociala reformer och värnandet om välfärdssamhället tycks anses vara något som sköts bäst och mest av den politiska vänstern – och helst med SDP i regeringen. Varför är det så? Varför verkar vänsterpartierna bättre på att hålla facken lugna? Högerpartierna kan ju knappast anklagas för sämre koll på ekonomin eller en mindre önskan om välfärd.
Det vi kallar för välfärdssamhälle är ändå varken lika mycket eller lika litet en produkt av vänster- eller högerpolitik. Välfärdsanatomin bygger på tanken om jämlikhet och jämställdhet, och är en ekonomisk fråga av rang; Alla vuxna ska ha en möjlighet att delta i arbetslivet. För om ingen sköter våra barn, tar hand om våra åldringar och ser till att också den arbetsföra befolkningen får en kvalitativ vård för att så snabbt som möjligt kunna återgå till jobbet, då kan inte två vuxna i samma hushåll arbeta och lyfta två löner. Det i sin tur stärker produktiviteten och nationalekonomin.
Välfärdssamhället är alltså ur krasst ekonomisk synvinkel det underhållskompani som möjliggör att både män och kvinnor – och båda föräldrarna i en familj – kan förvärvsarbeta, så att vårt land ska ha förutsättningar att klara sig i den globala konkurrensen. Den här tanken kan omöjligen ägas av vare sig den politiska vänstern eller högern, den har nämligen inga alternativ i vår marknadsekonomi.
Nu är Finland överskuldsatt, och för varje störning i form av omfattande strejker rinner värdefull tid och funktionsduglighet iväg.
Men regeringen borde förstå att det är tryggheten som är och ska vara den röda tråden i välfärdssamhället. Vi vanliga människor kan inte förutsättas begripa nationalekonomins innersta molekyler, men vi förstår ett budskap om lugn, metodik, logik och rättvisa åtstramningar som drabbar också höginkomsttagare.
Regeringen måste leverera trygghetspolitik i stället för expertfinlir och arroganta uttalanden från finansministern – om man vill få någonting gjort. Då skulle också en borgerlig regering ha en chans att äga frågan om välfärdssamhället.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.