Regering och fackförbund är ett myrsteg närmare förhandlingar – ändå har inget avgörande skett
I går träffade statsminister Orpo ett tjugotal fackförbundsledare för att diskutera hur arbetsmarknaden borde utvecklas. Resultatet blev magert även om diskussionen gick ”i god anda”. Statssekreterare Mika Nykänen ska nu utreda förhandlingsviljan bland berörda parter.
Trots Orpos vädjan håller FFC inklusive fyra av dess medlemsförbund ändå fast vid budet om en två veckor lång politisk strejk med start på måndag.
Stöten sätts in mot landets halspulsåder, exportindustrin. Hamnar stängs, godstransporter på räls stannar och den tunga processindustrin sätts på paus när cirka 7 000 arbetstagare strejkar. Hamstrandet av bensin har redan börjat.
Fackförbundens agerande har gett upphov till en medborgaradress som vill förbjuda politiska strejker och en del arbetstagare har skrivit ut sig ur sitt medlemsförbund. Storstrejk efter storstrejk tunnar ut levebrödet för många, till exempel för företagare som redan har det kämpigt.
Att de strejkande fackförbunden skulle gå segrande och stärkta ur striden är omöjligt att se.
Ju fler politiska strejker, desto starkare bekräftas regeringsprogrammet och desto större är risken att den ekonomiska svackan förvärras.
Regeringspartierna behöver knappast ge vika för facken. Statsminister Orpo kan tvärtom konstatera “Quod erat demonstrandum” (“vilket skulle bevisas”), eftersom ju varje strejk som lamslår landet demonstrerar varför hans regering vill begränsa politiska strejker.
I Finland har fackförbunden varit starkt kopplade till socialdemokratin och företrätt den politiska vänsterns syn på ekonomiska frågor.
Men nu börjar den traditionella arbetstagaren, “donaren”, kantra alltmer mot den värdekonservativa högerkanten. Inslag av invandrarfientlighet ingår ofta i den värdegrunden som en del av en ökad osäkerhet på arbetsmarknaden och en rädsla för att jobben ska läggas ut på förmånligare (utländsk) arbetskraft.
Sannfinländarna har i allt större mån blivit det moderna “donarpartiet”, som fackförbundsledarna nu spelar i händerna medan oppositionspartiet SDP kommer att tappa väljare för var dag och vecka som strejken pågår. Det kan ha konsekvenser för SDP:s stöd – och för fackens makt.
Inget fackförbund behöver godkänna regeringens politik. Men vi har ett politiskt system som också fackförbunden måste respektera.
Regeringen har slagit fast anpassningsåtgärder för sex miljarder i regeringsprogrammet och måste komma överens om ytterligare tre miljarder, antingen genom att skära i utgifterna, vilket redan syns i vården, eller öka intäkterna.
Samtidigt måste Finland satsa ännu mer på försvaret, för i värsta fall har vi ett krig som hotar bakom knuten. Det kräver enighet, men nu råder maktkamp och en hård ton mellan parterna. Det är oroväckande med tanke på höstens arbetsmarknadsförhandlingar och förödande för samhällsfreden och -förtroendet.
Inkomstpolitiska helhetsuppgörelser och konsensuspolitik hör visserligen till det förgångna, men lite av Korpilampi-andan från 1977 kunde regering och fackförbund anamma för att hitta samförstånd kring landets ekonomi och samhällsutveckling.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.