Tom Simola 17.02.2018 00:01

Efter många år av försök och misstag har vi igen en version av vårdreform inne på slutrakan. Utformningen har under årens lopp ändrat och nu talar vi om en vård- och landskapsreform. Redan det att man inte ens har kunnat enas om vad reformen ska heta, berättar en hel del. För att göra det enkelt så används här begreppet landskapsreformen. Reformen som började med att förnya social- och hälsovården, skapa större helheter och erbjuda lika vård i hela landet, har allt mera övergått till att vara en politisk reform där tyngdpunkten flyttats över till att skapa nya landskap.
Om reformen förverkligas, kommer ca 23 300 kommunalt och statligt anställda i Egentliga Finland att byta arbetsgivare. Det här ger en bild av reformens omfattning. Av dessa jobbar ca 22 000 inom social- och hälsovården. Övriga uppgifter som överförs till landskapen är bl.a. räddningsväsendet, arbets- och näringstjänster, miljö- och hälsoskyddet. Totalt kommer de nya landskapen att få åtminstone 25 olika uppgiftshelheter. För gemene man är den här helheten nog ganska svår att överblicka, nästan omöjlig. Lokalt verkar olika kommuner också förbereda sig och resonera mycket olika.
Trots komplexiteten och omfattningen av den här reformen, är regeringen övertygad om att allt ska gå väl och landskapsval ska hållas i oktober detta år. Man kan fråga sig om det för regeringen blivit viktigare att bara genomföra en reform av något slag, än det hur social- och hälsovården i vårt land ser ut efter reformen?
Politiskt sett finns det två stora målsättningar med reformen, att skapa nya landskap och att öka valfriheten. Centerns patentlösning på de flesta problemen heter landskap och för Samlingspartiet är patentlösningen oftast privatisering eller i denna reform omskriven till ökad valfrihet. När vi ännu kopplar in den politiska uppstarten, Blå framtid, så får vi reformpolitik i kubik. Blå framtids målsättningar i allmänhet och speciellt med landskapsreformen är ganska svårtolkade.
Jämlik vård och ökad valfrihet låter bra, på alla vis. Jämlik vård torde avse jämlik ur både socioekonomisk och regional synvinkel. Kan landskapsreformen i praktiken garantera jämlik vård ur regional synvinkel? Svaret är både ja och nej. Det beror helt på perspektivet. Ser man till hela landskapet så är svaret ja. Är perspektivet snävare är svaret nej. Det har visat sig svårt att byta perspektiv, bland annat kommunsammanslagningarna har visat att om perspektivet ur servicesynvinkel varit t.ex. Korpo eller Dalsbruk, så är det svårt att acceptera att servicen arrangeras annorlunda då kommungränserna förändras. Många saker tyder på att flera regionala förändringar kommer att ske, om landskapsreformen paddlas i land.
Efterfrågan på service samt fakta och statistik, kommer att styra beslutsfattandet mera än tidigare. Varför kommer denna utveckling att ske? Stora organisationer med tusentals anställda styrs av experter, inte av landskapsfullmäktigen. Ett bra exempel på detta är nuvarande sjukvårdsdistrikt. I mindre kommuner fattas ibland politiska beslut som bygger mera på känsla och allmänna opinionen, än på kvalitet i vården eller ändringar i efterfrågan, som sker på grund av bl.a. befolkningsförändringar. Man kan därför konstatera att styrningen och beslutsfattandet torde professionaliseras, om reformen blir av.
På samma vis som jämlik vård låter ökad valfrihet jättebra. För att påminna om verkligheten, så har man sedan år 2014 möjlighet att inom den offentliga vården välja hälsocentral för minst ett år. Även inom specialsjukvården (sjukhus) har patienten möjlighet att välja sjukhus. Det som kommer att ändra är att valfriheten att välja hälsocentral utvidgas till att gälla även privata vårdproducenter. Det här är bra på många vis, och ännu bättre på sådana områden där det kommer att finnas alternativ att välja mellan. I Åboland kommer sannolikt alternativen att vara få, om man inte väljer att ta sig till Åbo.
Vem ska då betala allt detta? Enligt nuvarande plan är det vi alla, det vill säga staten. Avsikten är att spara 3 miljarder under 10 år, samtidigt som servicen ska bli bättre. Det här låter ju förträffligt.
Enligt nuvarande planer betalar landskapen i framtiden årligen en fast summa till den vårdproducent som kunden väljer. Den fasta summan kan utgöra 2/3 av totalersättningen, utöver detta betalas för vissa saker enligt vårdbehovsbedömning. Summan som nämnts för den årliga fasta ersättningen är ca 200 euro per kund. Det här systemet är intressant, ju fler friska kunder serviceproducenterna lyckas locka, desto mera pengar får de. Kunder som behöver vård för mera än 200 euro per år kommer inte att vara lika attraktiva. Hur blir det här då mera jämlikt?
Skapar vi nu trots allt en modell, där de som har en försäkring eller pengar att betala kommer att vara lite mera fria och jämlika? Kommer det att finnas en VIP-lucka eller kunder med guldkort på de kommande vårdcentralerna?

Tom Simola
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln