Jean Lindén 11.11.2022 20:053

Redan som liten visste Eva Einola-Koponen i Åbo att hon skulle bli veterinär.

– Min farmors bror var veterinär och en fantastisk person. Inget annat yrke var aktuellt för mig. Min pappa var humanortoped. Han var senare med och hjälpte till då jag blivit veterinär, säger Einola-Koponen i hennes Hund-Kattklinik nära travbanan i Skogsbacka.

Namnet till trots tar man sig an all slags smådjur: kaniner, marsvin, råttor, fåglar, sköldpaddor, ormar…

– Vi har en veterinär som är specialiserad på exotiska djur, säger Eva Einola-Koponen. Själv har jag nog hunnit sköta några ormar också.

”Chockad”

Det är onsdag eftermiddag. I väntrummet sitter några hundar med sina ägare, jag ser personalen arbeta i de olika rummen, och Eva ursäktar sig. Hon måste kika på några röntgenbilder. Sedan sätter vi oss i ett litet undersökningsrum för att prata om hennes karriär.

Nyligen klev ordföranden för Åbos företagarkvinnor in på kliniken och berättade att de utsett Eva Einola-Koponen till årets företagare.

– Jag blev helt chockad, säger Eva om den fina utmärkelsen.

Hon tror på nätverk, och på att stöda varandra. Kliniken bjuder in gäster för fortbildning, och personalen besöker kongresser.

– Då någon varit på kongress är det obligatoriskt att sprida kunskapen till de andra i företaget. Vi jobbar som ett team. Man behöver inte kunna allt själv, utan ska använda kollegerna hjärnor också. Man kan alltid lära sig nytt, och att tänka på nya sätt. Det gör jobbet intressant.

Jean Lindén

Djuren ger glädje

Hon ångrar inte yrkesvalet. De fyrbenta patienterna ger skäl till skratt varje dag, säger hon och nämner en glatt uppnosig hund från tidigare på dagen.

Jobbet innebär även sorg. Kliniken har ett rum längst bak med skild ingång för djur som måste avlivas.

Yrket handlar förstås också om att kunna bemöta ägarna. Som veterinär är man något av en psykolog.

– Vi märker genast av kriser i samhället. Covidtiden var tuff, folk var så stressade. Vi kunde inte låta ägarna komma in i kliniken på grund av smittrisken. En del menade att de absolut måste få komma in, men det gick ju inte. Och en del hundar var mycket lugnare då de var på egen hand i kliniken, ler Einola-Koponen.

Vi får se hur den här vintern blir, säger hon.

– Man märker att folk är bekymrade, och funderar om de har råd att låta vårda sina djur. Man ska inte vara hård mot de som kanske helt enkelt inte har pengar till dyr vård. Då är det bättre att låta djuret somna in än att det går sjukt utan behandling. Det finns också de som gör precis allt för djuret, men man ska inte beskylla andra för att ”ge upp för tidigt”.

Utsatt yrkesgrupp globalt

Einola-Koponen funderar om veterinärutbildningen borde betona kundkontakten mer.

– Speciellt för de som är mer introverta, och kanske inte är så bra på att läsa kundens beteende. Veterinären kan tycka att någonting är självklart, och inte berätta det för kunden, samtidigt som kunden inte förstår att fråga. Då kan det uppstå missförstånd, i synnerhet om ägaren inte inser att vissa sjukdomar och patienter kräver mycket jobb.

Och även om veterinären är pedagogisk hjälper det inte alltid. Einola-Koponen nämner en husdjursägare som inte accepterade eller förstod realiteterna kring en operation. Kunden blev upprörd, och lovade se till att kliniken förlorar sina kunder.

Veterinärernas utsatthet är känd globalt, säger hon.

– Självmordsprocenten bland världens veterinärer är fem procent. En orsak till det är sociala medier, där upprörda kunder kan svartmåla en med namn samtidigt som tystnadsplikten gör att veterinären inte kan svara att påståendena inte stämmer. Det är tufft inte minst för yngre veterinärer. Samtidigt är yrket otroligt inspirerande då det går bra.

Jean Lindén

Grundarbetet otroligt viktigt

Och som sagt: hon gillar sitt jobb, där man lär känna både djuren och deras ägare.

– Jag har haft fördelen att följa djur under hela deras liv. Då jag samtidigt känner ägarna vet jag att en del bara ringer då det verkligen är något, medan andra ibland ringer bara för säkerhets skull.

Under hennes karriär har utvecklingen gått framåt oerhört. Även mindre kliniker har nu möjlighet att skaffa avancerade apparater. Nya mediciner och vårdmetoder har introducerats.

– Men de bästa arbetsredskapen är fortfarande dina händer, öron och ögon. Veterinärerna måste fortfarande kunna göra grundundersökningarna bra, och inte genast skicka djuret vidare till dyra analyser när fallet blir komplicerat, säger Einola-Koponen.

Hon ser risker ifall branschen koncentreras till stora enheter. Hon har själv hunnit jobba på ett stort djursjukhus i USA.

– Vad händer om ett djur skickas från en stor enhet till en annan, och informationen inte åker med? En hund kan inte berätta att den är allergisk.

40 år sedan

För 40 år sedan startade Eva och maken Jyri Koponen hästkliniken Anivet, som fortfarande finns kvar – granne med smådjurskliniken.

Det var tänkt att även Eva skulle jobba som hästveterinär, men ekonomiska realiteter gjorde att hon fokuserade på smådjur.

– Annars hade vi gått väldigt hungriga. Jag blev färdig licentiat 1982 då det inte fanns arbetsplatser. Jag jobbade som forskare och hade gjort en del smådjursdejourer, och 1985 fick jag frågan om jag ville köpa en liten smådjursklinik vid Mikaelskyrkan.

Säljarna hade fått anbud från ett större företag, men det hade betytt att klinikens namn – Koira-Kissakliniikka, Hund-Kattklinik – försvunnit. Einola-Koponen säger att hon i dag förstår de tidigare ägarnas känslomässiga koppling till namnet.

Kliniken var först öppen bara några timmar per kväll, och Eva hjälpte också sin man med hästkliniken.

I början var det bara hon och en skötare i smådjurskliniken, och jobbkvällarna blev längre och längre. Man övergick till tidsbokning, kliniken växte och bytte adresser.

Hästkliniken hade flyttat till Skogsbacka 1996. År 2014 flyttade smådjurskliniken efter, till en ny byggnad som man planerat själva.

Men då fanns inte maken Jyri med längre. Han gick bort 2010. Nu är det parets dotter Johanna – även hon veterinär – som är Evas partner i företaget.

Själva företagarbiten har nog många gånger varit kämpig, säger Eva. Hon påpekar att landets småföretagare är betydande arbetsgivare. Beslutsfattarna borde komma ihåg det till exempel i skattepolitiken.

Jean Lindén

Positiv grundsyn

Ibland har företagandet varit extra tungt, som då taket på en idrottshall i Träskända rämnade på grund av snön 2010. Paret Einola-Koponens hästhall råkade vara levererad av samma företag, och försattes i användningsförbud trots att den redan var förstärkt, berättar Eva.

– Staden krävde den skulle granskas, och gav namnet på ett företag jag måste anlita. Jag fick en hög räkning från företaget trots att de inte ens besökt hallen. Via kontakter hittade jag en annan inspektör som kom och konstaterade att hallen var i skick, men det dög inte för staden.

Mitt i processen gick Evas man bort.

Men hon gav inte upp mot staden. Det slutade med att hon visserligen måste beställa ett svetsarbete som kostade 20 000 euro – men det var bara en tiondel av vad stadens ”samarbetspartner” hade kostat, säger hon.

Eva Einola-Koponen säger att hon förstår att en del företagare inte orkar.

Samtidigt har hon en väldigt positiv grundsyn på livet.

– Överlag tycker jag att medierna borde ge mera rum åt positiva nyheter. Jag försöker tänka positivt, och vi har det trots allt fortfarande rätt bra här i Finland.

Jean Lindén
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln