Recension: ”Varissuo” gör inget stort nummer av Kråkkärret
Karaokepappan. Mika Kujala (på barstolen) står för en av de mest helgjutna rollerna i Stadsteaterns storsatsning ”Varissuo”. Men det är dansensemblen som får helheten att lyfta. Foto: Åbo stadsteater
Kråkkärret är Åbos invandrartätaste område, nästan hälften av invånarna där har ett annat modersmål än finska. Ser man bara till skolan ligger procenten mycket högre. Nyfikenheten är stor när man går på Stadsteaterns stora musikteaterpremiär som kort och gott heter ”Varissuo”.
I förhandsinformationen sades att man ville ge en bild av förorten bakom rubrikerna. Och vad minns man av ”rubrikerna”? Att Kråkkärret är ett problemområde där ingen går säker? Men föreställningen blir inte någon övervägande mångkulturell upplevelse. Det man tagit fasta på i berättelsen är sådant publiken med säkerhet kan identifiera sig med.
Så det blir familjeliv i olika former, finska mest. Man har fått med stråk av andra språk, nationaliteter och hudfärger, men mest antydningsvis. Utgångspunkten känner man igen som genuint finländsk: Vi gör inget nummer av detta …
Men så fort man tänkt den tanken borde man som teaterproffs känna att det är just där det bränner, och att mottagaren alla gånger kan ha svårt att förstå om detta ”ei tehdä numeroo…” är en form av acceptans eller avvärjande.
Tjockt påbrett
I stället för olika former av främlingskap blir det olika varianter av förlust som bearbetas inom familjerelationernas ramar. En förlorade sin dotter i en skilsmässa för decennier sedan och kan inte sluta längta, en får växa upp utan sin mamma, kämpa mot sin pappas skuldtyngda apati. En får en mörkhyad son efter en semester i södern, lägger hela sin aggressiva energi på att göra honom till boxare. En förlorar sin farmor men ärver hennes lägenhet och börjar festa på heltid.
Personerna presenteras i episoder inramade eller inbyggda i musiken. Låttexter får tillåta sig stora gester och känslor, men ibland är det ganska tjockt påbrett, i ett par fall får sentimentaliteten alltför fria tyglar. Palefaces låttexter fungerar bäst när de handlar om något kollektivt, som till exempel i den omutligt medryckande introduktionslåten ”Juuret ja siivet” (Rötter och vingar), där de också blir en del av en större scendynamik.
Reija Wäres koreografier svarar på kraven som en stor musikteateruppsättning ställer, de ska vara kaxiga och ge volym. Men plötsligt ger de ifrån sig något helt eget, en njutning och glädje som liksom struntar i det annars ganska hårt hållna narrativet. Dansensemblen på sju personer, av vilka några också har talroller, är en höjdare.
Några får utvecklas
Musiken och arrangemangen går ibland, men inte alltid, på samma linje, så att överraskningarna i tempo och känslovalörer kommer inifrån musiken själv. Men musikteaterns krav på fullt ös kan emellanåt distansera en från dramat, hur kompetent orkestern än är.
Mycket av personkomplikationerna får vila enbart på skådespelarna. Lisa Nikula som spelar Nadia är kraftfull och har en fantastisk röst, hennes rollfigur tar sig på egen hand in i en talangtävling, men hur det hela sen förlöper känns utdaterat. Den storyn har man sett för många gånger.
Och det är lika synd att pjäsen lämnar Matti Leinos mammadominerade boxarlöfte när har får luft under vingarna och gör det han själv vill. Det var ju han som skulle föra familjehistorien vidare, känner man där man sitter i publiken.
Bara några får utveckla sig till fullo inom dramat. En är Mika Kujala, en av livet ganska kuvad man som dillar på krogen om sin vuxna dotter i Bryssel. Men han har en sån, och han får henne till slut på besök. En av höjdpunkterna i hans andel är sången han framför inför den måttligt trakterade dottern. Inte många toner går rätt där – den som känner Kujalas fantastiska sångkapacitet tycker det är festligt och rörande.
Öppnar sig inte helt
Ett i sig avslutat drama blir berättelsen om den trasiga familjen där den cancersjuka mamman (Pauliina Saarinen) kontaktar den frånvarande pappan (Severi Saarinen) i hopp om att han ska upp sitt bortslarvade faderskap. Där ges plats för allas förändring, också den truliga pojkens (Toivo Kouki och Eemeli Heiniö alternerar i rollen).
Stadsteatern lever ännu i något av en postrenoveringsförälskelse och satsar också mycket på tekniska effekter. Ibland är de av wow-karaktär, ibland finns de där bara för att man kan. Men miljön, som den är uppbyggd, tar också hem full pott, Jani Uljas är en av Finlands toppscenografer.
Den som under premiären fäste uppmärksamheten vid scenens mer perifera inramning såg hur han noterat de karaktäristiska Kråkkärrshusen – och tallarna.
”Varissuo” har från början tänkts som en storsatsning, teatern själv talar om Satu Rasila-trilogin ”Kakola”, ”Seili” och ”Varissuo”. De har det platsförankrade gemensamt. Men ”Varissuo” öppnar sig inte för åskådaren helt och hållet som ett rum där man både känner främlingskap och kan känna sig hemma i sitt främlingskap. Att överföra den känslan till publiken kräver en helt annan historia. Kråkkärret kunde förtjäna den.
Varissuo
- Manus: Satu Rasila
- Musik: Tuomo Prättälä, Jori Sjöroos, Jussi Vahvaselkä
- Sångtexter: Paleface
- Regi: Mikko Kouki
- Scenografi: Jani Uljas
- Koreografi: Reija Wäre
- Dräkter: Tuomas Lampinen
- Kapellmästare: Markus Länne
- Ljusdesign: Jarmo Esko
- Ljuddesign: Eero Auvinen
- Videodesign: Mika Hiltunen
- I rollerna: Lisa Nikula, Aarni Kivinen, Selma Kauppinen, Matti Leino, Leo Ikhilor, Saku Mäkelä, Minna Hämäläinen, Mika Kujala, Minna Hämäläinen, Saara-Elina Partanen, Tuukka Raitala m.fl.
- Premiär på Stadsteaterns stora scen 7.9.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.