Ann-Christine Snickars 01.02.2024 18:45

Fullträffen från i höstas, ”Työnlausujat”, i Emmi Ihalainens regi, skruvade upp förväntningarna på kommande produktioner på Turun Ylioppilasteatteris scen. Och deras första vårpremiär ”Suomen historian jännät naiset” uppfyller dem.

Konceptet är snarlikt, hela ensemblen är nästan utan avbrott på scenen, man har levande musik, sången är viktig (och framförs med stor säkerhet), varje scen flyter över i en annan i övergångar som är skickligt hanterade: de är korta, tydliga, och inte bara en förflyttning utan en njutningsfull positionsförändring.

Den som är intresserad av forskning, böcker och konst känner igen titeln. Manuset grundar sig också på Maria Petterssons bok med samma namn. Den blev först uppmärksammad för sitt spännande innehåll, sedan för att författaren varit för sorglös i citatteknik och i texten inte markerat tydligt vilka som forskat fram fakta och slutledningar. Pettersson utsattes för en granskning som stod henne dyrt. Det var väldigt beklagligt, men också populärhistoria måste följa praxis och respektera forskararbete.

Ett tjugotal kvinnoöden

Maria Petterssons namn står givetvis i programmet, men manuset är skapat av Nuppu Ervasti som tillsammans med arbetsgruppen dramatiserat ett tjugotal av drygt femtio kvinnoödena som tas upp i boken. Ervasti har också regisserat.

Bland de mer kända kvinnorna som passerar finns Alma Söderhjelm , Minna Craucher , Aino Kassinen , Dagmar Neovius . Men intressantare känns de som inte är tidigare så bekanta, som antingen hävdat sin rätt att göra det som män gör (som att utbilda sig konstnärligt, öva naketstudier och inte bara måla äpplen) eller som kunnat bryta en utstakad framtid och kunna försörja sig själv.

Konstnären Meri Genetz håller fast vid din tro på sig själv, Saara Beckman , född in i en religiös sekt som baserar sin makt på systematiska övergrepp, lyckas slå sig fri. Teaterformen har sin konstnärliga frihet och behöver inte hålla sig till det strikt biografiska, man drar upp konturer, skapar dialog, visar på representationer och alternativ. På så sätt förmerar teaterformen inte heller citeringsblamagerna.

En föreställning som kryssar hejvilt

Föreställningen kryssar hejvilt mellan århundradena, åskådaren har ingen aning om var man hamnar härnäst. Och som exempel fungerar inte bara kvinnor som är förebilder moraliskt och karriärmässigt, här finns också bedragare, kriminella eller bara annars gränslösa. Kanske hade man också kunnat välja annorlunda bland historiens uppstickande kvinnor, nu blev legeringen denna. Här finns vemod och humor, övergrepp besvaras med motstånd.

Petterssons kapitel är uppbyggda som reportage, långa eller korta, beroende på materialtillgången. På scenen får inslagen en gemensam riktning, bildar ett pärlband av öden som bubblar av energi, trots, känsla. Effekten understryks av att skådespelarna genomgående är tillsammans på scenen. Scenografin är ett par trappformationer och en fond där episodernas rekvisita (som går i rött, kontrasterande mot aktörernas vita dräkter) hänger inramade, för huvudpersonen för stunden att plocka ner.

Flygplan och raffinerad sexscen

Tillsammans bildar aktörerna miljön, ibland utgör de scenografin, som när de placerar sig i en formation som blir ett flygplan i sekvensen om Orvokki Kuortti , Finlands tills vidare enda kvinnliga flygkapten. Här finns också en raffinerad sexscen från några århundraden tillbaka. Kontrahenterna är en bra bit från varandra, den förbiilande episoden lyckas vara luftigt subtil och rustikt vulgär i samma sekund. Bra teater.

Sällan ser man så samspelt scenensemble, ingen särskilt nämnd, alla definitivt ihågkomna. Det oavbrutna flytet imponerar på en, upprätthåller en övergripande betydelse. Kvinnorna blir mindre solitärer mer ett svar (ofta ett rungande nej!) på den miljö där de lever. Utan den geniala kontinuitet som Nuppu Ervasti skapat hade det blivit en rad tablåer.

Hör nivå på sångkunnandet

Man anar också den vindlande tråd som är Finlands historia. Kvinnor spelade ju en roll i de utskrivet heroiska sekvenserna, som i motståndet mot förryskningen. Och i en scen samlas de första kvinnliga lantdagsledamöterna som till en fotografering, associationerna till den flitiga avbildningen av de fem partiledarna i regeringen Marin blixtrar fram.

Antti Ainolas musik gör föreställningen till fullödig musikteater. Sångerna blir inga påklistrade nummer som konkurrerar med talscenerna utan växer organiskt ur situationen. Framförandet är i paritet med det övriga, samfällt, med varierande solister, också sångkunnandet har en hög nivå.

Musikerna, ett sex personers band är synligt närvarande, de bidrar till intensiteten under hela föreställningen, drygt två och en halv timmes effektiv speltid. Energin som skapas där rinner, som när saker blir konst, vidare in i åskådarna, för fri användning där.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln