Recension: Sånger om kärlekens irrvägar – i snyggt samspel, Julia Korkman och Patrik Komorowski på ÅST:s Tiljanscen
När Åbopubliken bänkar sig för konserten som heter ”Min älskade förstår inte alls poesi” minns man hur Julia Korkman uppträdde på samma Tiljan-scen med Claes Andersson, jazzpoeten som ibland tog sig friheter vid pianot, brummade och nynnade.
De hade en påtaglig professionell och personlig kemi, man blir rörd vid minnet.
Nu sitter Patrik Komorowski vid klaviaturen.
Han har också setts på ÅST, vid pianot i den kaxiga kabarén ”Locker Room Talk” som gruppen Finlandsvenska Teatern gästspelade med för fyra år sedan.
PilfinkKärlek och parförhållanden är temat för ”Min älskade förstår inte alls poesi”, som är arton låtar långt, om man räknar in extranumret, som är ”I folkviseton” med text av Nils Ferlin och tonsättning av Toivo Kärki, en version man inte ofta hör.
Sådana lite oväntade avtagsvägar är representativa för hela programmet. Kontrasteringen blir en av huvudpoängerna.
En tonsatt text av Harriet Löwenhjelm får sällskap av Kristina Lugn, som får en överraskande fortsättning i Barbara Helsingius mest kända, den med refrängen: ”Jag visste så väl, men vad kunde jag göra …”.
Den i sin tur följs av Ted Gärdestads ”Eiffeltornet”, som är en studsig låt om en som hotar med att hoppa (”om du sviker mig”).
Dynamiken är njutbar och eliminerar alla risker för sentimentalitet. Som en försäkran om det innehåller andra avdelningen Brita Borgs paradnummer ”Banne mig”, med text av Povel Ramel, en av estradsångens stora.
Ramels lustigheter uppskattas kanske inte fullt ut av yngre generationer, men han kan ju också bygga in en tidlös melankoli i sina låtar utan att avstå från glimten i ögat.
Avslutningsnumret får bli ytterligare en Ramel, klassikern ”Underbart är kort”, där Patrik Komorowski töjer ut tempot en aning på pianot, en finess som förlänger njutningen – jättesnyggt.
Som ackompanjatör är Komorowski som en kompis man kan lita på till hundra procent.
Musiken pärlar och bubblar i par med sången, kan också sätta bestämd punkt eller sluta i ett ironiskt kommenterande tonläge, som till Stings landsplåga ”Every breath you take”.
Den är ju berättelsen om en som stalkar sitt ex, påpekar Korkman, och låter yrkesrollen som rättspsykolog titta fram.
Andra avdelningen innehåller också en tonsättning av Julia Korkman själv, till en text av Matilda Gyllenberg.
En splitterny översättning av Max Raabes ”Küssen kann man nicht alleine” (gjord av Tobias Zilliacus) får också plats, visar på hur kabaré och estradsång håller ställningarna.
Det är en konstform som samlar gammalt och nytt, eller arrangerar innötta dängor så att de blir som nya.
Kanske Bo Kaspers ”Bara för din skull” ska sjungas just så här, av en kvinnoröst som tillåter sig att vara spröd, men som också har ett mörkare register.
Julia Korkman behärskar också de långa berättande sångerna, som ofta har knepiga texter (Lugn, Ramel).
Och det jazziga får alltid rum, här finast i en klassiker av Cole Porter, men svensk text av Claes Andersson.
Då heter den ”Kära du”.
Min älskade förstår inte alls poesi
Sång: Julia Korkman
Piano: Patrik Komorowski
Konsert på ÅST:s Tiljanscen 22.4.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.