Recension: Mänsklighetens framtid bestämmer vi, men vi får knappast se den
Två språk. Jan-Christer Wahlbeck, psykolog och psykoterapeut med relationsfrågor som specialitet, har en gång sagt att finskan är hans jobbspråk, svenskan det litterära språket. Hans diktsamling ”Ihmiskunnan tulevaisuus/Mänsklighetens framtid” ges ut som en tvåspråkig volym
Ihmiskunnan tulevaisuus/ Mänsklighetens framtid
av Jan-Christer Wahlbeck
Översättning till finska: Kai Nieminen
Omslag: Taivo Org
Basam Books, 2017
100 s.
Jan-Christer Wahlbeck hör till samma generation som poeten Tomas Mikael Bäck, som skrivit det svenska förordet till ”Ihmiskunnan tulevaisuus/ Mänsklighetens framtid” som är en långdikt i tjugofyra avdelningar som publiceras på två språk inom samma pärmar. Bäck kallar boken för en ”världsförklaring”.
Till samma generation hör också översättaren Kai Nieminen (som också är poet) som översatt dikterna till finska. På samma uppslag kan man få bägge språkvarianterna – för den som är helt eller i någon mån tvåspråkig är det en speciell upplevelse.
Det går att se hur de olika språken hanterar ordföljd och rytm, till exempel. Eller så börjar man fundera över när den obestämda artikeln ”en” kan översättas med ”muuan” och när den bara blir osynlig på finska.
För vissa är detta onödig överkurs, några ser det som en chans att språknördigt frossa i betydelsernas yttersta nyanser. I översättarens förord säger Nieminen att dikterna är Wahlbecks tal som han satt ord till, en intressant distinktion också det.
Dikterna har ofta karaktär av upphöjdhet och litania, och beskriver dels tillstånd och miljöer, dels reflekterar de över stora övergripande frågor eller begrepp, fenomen som har avgörande inflytande över oss: skönhet, kärlek, konsten, döden.
Det sista skulle kunna bli fyrkantigt och tröttsamt, om inte sinnesintrycken garanterade rörligheten. Måsar (och en råtta) figurerar som anslag i den första dikten, det skymtar en viss ödeläggelse, kanske en uppgivenhet, som också handlar om det individuella livet, som är ändligt, som deklinerar parallellt med att människan förhoppningsvis når en viss mognad.
Att kalla en diktsvit ”Mänsklighetens framtid” sänder också signaler – bokstavligen dödsföraktande. Den som läser texterna är antagligen själv borta när det som definierats som framtiden för vår art infaller. Men man kan känna att mänsklighetens framtid bestäms av oss här och nu, av våra attityder och av våra val.
Det finns också en viss humor och självironi i titeln. Och någon explicit undervisning finns inte i dikterna, de vet bättre än så. Deras metod är i stället att ställa frågor, att återkomma med påståenden, pröva dem, upprepa, nöta in: ”Skönheten kan ingen förstöra/ skönheten kan ingen stjäla/ skönheten kan ingen besegra/ skönheten kan ingen undfly/ kärleken kommer till hjälp/ kärleken kommer till tröst/ kärleken kommer till försoning/ kärleken kommer till välsignelse.”
Så lyder den första strofen i avdelning fem, och den skulle kunna vara olidligt högtravande, alternativt till intet förpliktande, om raderna inte återkom längre fram, dök upp bakom ett nytt hörn, planterades på ett nytt ställe.
Den här ihärdigheten är dikternas största fördel, och den understryks genom en inlagd påträngande shamantrumma som börjar sin resa redan i avdelning tre, där dess sista ord blir: ”världen stadd i rörelse”.
Rörelsen växer och slutavdelningen, som är nummer tjugofyra och går över ett dussin sidor, har intensifierat upprepningstekniken. Döden – hur vi måste konfrontera den – och hur den kommer att sopa bort oss – är ämnet. Sällskapande motiv är godheten, ondskan, kärleken. Och bilden (som återkommer närmare tjugo gånger!) är en död tornsvala som ligger på asfalten omgiven av några cigarrettfimpar.
Paradoxalt nog finns det något trösterikt i att alla fenomen och högtflygande resonemang ofrånkomligen till slut landar på marken – störtar, om man så vill. Diktsviten slutar i ett starkt (och fortsatt frågande) ackord. Mörkare bilder finns längs hela resan, relevantare för dikten om de handlar om anonyma men mer närstående människor än de som befolkar världsnyheternas våldsrubriker.
Men dikterna lyckas också få svepande eller predikande resonemang att lyfta, det är skickligt: ”Varje människa är viktigare/ än hennes ägodelar/ varje människa är vackrare/ än hennes självkritik/ varje människa är intressantare/ än hennes livsleda/ varje människa är gåtfullare/ än hennes dåliga vitsar/ …”.
Det är sådant man kan behöva kunna ta till sig, och en ibland varsam, ibland bestämd upprepning, liksom i ett musikstycke, bearbetar läsaren och skapar möjlighet för sådan mottaglighet.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.