PJÄSEN: Kullervo på Stadsteatern har flyttat ut ur rollen som tragisk hjälte och blir en marginaliserad ungdom av i dag
”Sellainen oli loppu orjaraukan”. Så lakoniskt slutade läsestycket om Kullervo i min urmodiga skolbok i finska. Blodisande likgiltigt.
I den stämningen börjar också Stadsteaterns version av historien om Kullervo, den hunsade slaven som hämnas bittert och slutligen tar sitt liv.
Fast här kanske självmordet inte blir av.
”Kullervo” av Aleksis Kivi räknas som den första finska tragedin. Han skrev den efter berättelsen i Kalevala om pojken som jobbar gratis åt sin farbror, säljs vidare, begår mord, ödelägger allt han är satt att valla och vakta.
Vägen mot katastrofen innehåller mer familjesvek, toppat med incest.
Som fond för Stadsteaterns ”Kullervo” har regissören Linda Wallgren valt Akseli Gallen-Kallelas välbekanta målning av den rufsiga rasande barbröstade pojken som lyfter näven mot sitt öde.
Det är en tidlös bild, men här har man lyft ut hans gestalt, platsen kan på prov intas av någon annan.
Och prologen är förlagd till vår tid, till ett kök där en utmattad mamma kokar morgonkaffe medan en baby hörs tröstlöst gråta.
Mamman orkar inte en sekund till.
Urstark kvinna som Kullervo
Föreställningen jobbar med tydliga gester. Runt hela scenöppningen löper en jättelik guldram, påminnande just om guldålderskonst och hjältehistorier, låt vara tragiskt svarta.
Under pjäsens gång rubbas den ramen.
Uppsättningen spränger också ramen på annat vis: samtliga skådespelare är kvinnor. Kullervo görs av urstarka Helmi-Leena Nummela.
Att hon som tjej utan vidare presenterar sig som Kullervo, Kalervos son, bara ökar auktoriteten.
Men till exempel Ilmarinen, inkarnerad av Kirsi Tarvainen, gör entré maximalt teatraliskt, med påklistrad maffig sexpack fullt synlig under kavajen.
Untamo, och hans fru (Ulla Koivuranta och Ulla Reinikainen), Kullervos första exploatörer, är i stället utsökt tölpiga ägare till en lite ospecificerad verkstad där Kullervo sköter renhållningen.
Där har han sin enda vän, Kimmo (Minna Hämäläinen), som lärt sig dölja slavmärket i pannan med en bullig pannlugg.
Otto-Ville Väätäinen Kivis ”Kullervo” hör till finska språkets definitiva dramalitterära kanon.
Svenskspråkiga är inte så hemmastadda med verket, men själva grundstoryn i Kalevala är ju bekant.
Linda Wallgren har också i sin regi satt sin egen prägel på den, teatertraditionen kräver det av den som tar tag i den.
Det är prestigefyllt att regissera ”Kullervo”.
En svensk publik kanske minns Wallgren från teater Viirus pjäsmönstring Textfest (2015), där hon regisserade en dramatisering av Mathias Rosenlunds ”Kopparbergsvägen 20” i genomtänkta enskilda scener och med en oväntad rymd i helheten.
Samma attityd känns igen i ”Kullervo”.
Föreställningen har ett pulserade tempo där repliktäthet och haranger alternerar med nästan ordlösa tablåer. Det visuella i tablåerna visar hur regin har tolkat in Kullervobelägenheten i vår tid.
Gruppens avvisande känns så mycket mer när det sker i en karaokebar.
Kom inte hit och sjung våra sånger!
En kuslig höjdpunkt är återföreningen med de motbjudande biologiska föräldrarna, fast förankrade i sin tevesoffa. Mellan dem kläms Kullervo in, skrudad i den finländska kläddesignens ultimata medelklassmönster. Touché!
Gesterna kan bli rätt svepande, men de följer Kullervo, en person som är mångtydig men inte är finstilt alls. När pjäsen var ny tolkades Kullervo som en allegori för Finland under ryskt styre, ibland också som en attityd hos Kivi själv, som inte hade lust att bli fennomanernas mannekäng.
I stoffet har man också läst in ett farväl till klansamhället.
Närmare vår tid ses gestalten mest som en outsider och synar konsekvenserna för den som systematiskt stängs ute från all gemenskap. Det är lätt att tänka att en Kullervo i dag sitter vid en skärm och hatar, planerande en blodig uppgörelse som final för sitt liv.
Kullervo är också den formlösa brinnande vreden som kan bo i oss alla. Det finns en hel del eld på scenen, som projektion, som riktiga lågor.
Men föreställningen på Stadsteaterns lilla scen överlåter sådana tankespår till åskådaren. Kullervos styrka och energi får varken mål eller sammanhang, hans hat går att begripa bara genom dess följdriktighet. Till slut nås punkten när det blir farligt för alla.
Som pjäs håller Finlands första tragedi ställningarna, står sig för nya uppdaterade iscensättningar.
Kullervo
av Aleksis Kivi
Bearbetning och regi: Linda Wallgren
Scenografi: Kaisu Koponen
Dräkter: Tuomas Lampinen
Ljusdesign: Jarmo Esko
Ljuddesign: Iiro Laakso
I rollerna: Kirsi Tarvainen, Helmi-Leena Nummela, Ulla Koivuranta, Ulla Reinikainen, Minna Hämäläinen
Föreställningar på Stadsteaterns lilla scen under hela höstsäsongen (med premiär 3.9.)
Det är lätt att tänka att en Kullervo i dag sitter vid en skärm och hatar, planerande en blodig uppgörelse som final för sitt liv. Kullervo är också den formlösa brinnande vreden som kan bo i oss alla. Det finns en hel del eld på scenen, som projektion, som riktiga lågor.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.