RECENSION: Finfringe – Humor, vandrings-teater och ett myller av tonfall
Bakom maskerna. Michail Durnenkov pjäs tar fram känslolägen hos en urban medelklass i Moskva vid tiden för konfliken i Ukraina. Mannen i vit t-shirt är regissören, Joel Lehtonen.
Foto: Kati Ilomäki
Fringefestivaler har ett eget format, föreställningar på en timme, ungefär. Fysisk teater eller dans eller föreställningar på engelska har ofta förtur. Festivalerna har byggt upp en egen publik som är rejält yngre än teaterhusens.
Åtminstone såg det så ut när den första Finfringefestivalen rullade igång i Åbo under veckoslutet. Fringeutbudet ska gärna gå lite mothårs, men i dag finns inte mycket som skulle vara tabu för stora scener, allting kan gå att sälja. I stället är det det direkta tilltalet och publiknärheten som är avgörande. Ett tjugotal grupper uppförde ungefär dubbelt så många föreställningar.
Stor dragningskraft hade stand up-föreställningen från Island, ”My Voices Have Tourette”, om psykisk ohälsa, där de som intog scenen faktiskt hade diagnoserna. Konceptet kunde inte vara annat än vinnande: hög trovärdighet, tillfälle att skratta högt tillsammans.
På liknande vis men med andra medel återerövrade den känsliga dansföreställningen ”(Some)body” (av Alyona Ageeva PosleSlov physical theatre) den nakna människokroppens uttryckspotential. Föreställningarnas tonfallsrepertoar var bred. Finfringes producent Kristina Vahvaselkä och hennes team ska ha en eloge för det.
Finlands läge kunde gynna gäster från Baltikum och Ryssland, men scenkonst struntar i geopolitik. ”Sota ei ole vielä alkanut” (Kriget har inte ännu börjat) av Mihail Durnenkov, tongivande dramatiker i Moskva, har redan setts ute i Europa, i själva verket skrevs den som beställningsverk för en brittisk teater.
Pjäsen gavs som läsdrama på ÅST:s Tiljanscen. Tre män gick in och ut i episoder vars gemensamma nämnare var tiden för konflikten i Ukraina. Personernas attityder och (futtiga eller uppskruvat dramatiska) konflikter sågs i det perspektivet.
Regissören Joel Lehtonen, som själv bott länge i Moskva, inflikade egna kommentarer mellan scenerna. Han tvingade in samhällsfrågorna i det enskilda livet, spelade korten så snyggt att man först tänkte: Vad berättar han det här för? I synnerhet som han använde ett icke-teatraliskt uttryck, opererade som en okoncentrerad talare.
Den manliga scentrions uttryck var i stället extra stringent, de pendlade mellan aggressivitet och en försjunkenhet i en medelklassbekvämlighet som i sin avklädda version också är skräckinjagande.
Bakom maskerna. Michail Durnenkov pjäs tar fram känslolägen hos en urban medelklass i Moskva vid tiden för konfliken i Ukraina. Mannen i vit t-shirt är regissören, Joel Lehtonen.
Foto: Kati Ilomäki
En helt annan tonart hade Rebecka Pershagens performans ”Svankvinnan”, redan uppmärksammad på andra festivaler. Den baserar sig på en verklig händelse: en kvinna bodde tillsammans med tretton svanar i en Stockholmslägenhet, tills en dag stanken avslöjade henne.
Föreställningen hade ett ljudspår med nyhetskommentarer och inslag om svanar i mytologin och litteraturen och naturen. Och om människors urbana ensamhet. Men berättandet gav inga förklaringar utan beredde gåtfullheten ett svängrum. Det blev en ordlös rörelse mot skönhet, en vacker gest, där långsamheten var en del av poängen.
True story. Men Rebecka Pershagens performans gav djup och värdighet åt det gåtfulla fallet med kvinnan som levde med svanar.
Foto: Robert Mosbach
ÅST:s stora scen fick besök av ”Ebola the Musical”, som är Anna-Maija Ihanders examensprov från musikteaterutbildningen i Tammerfors, tillika en kabaré som både hyllar och driver med musikteaterns metoder och klichéer. Flera musikalhittar hade försetts med nya texter (och den nyskrivna musiken var av Martin Segerstråle).
Men föreställningen handlade inte bara om genren utan också om vilka konster man får lov att göra i arbetslivet i dag. Konceptet är inte splitternytt, men Ihander har lagt upp sin kabaré med snabba ryck och helt utan inställsamhet.
Vad är en festival utan utomhusföreställningar? En favoritgenre är vandringsteater. Sådan bjöds av arbetsgruppen ”Rakkaudesta” med bland andra Emma Puikkonen i spetsen.
Föreställningens undertitel var ”Sanasto tuleville vuosikymmenille” där en grupp finska författare, till exempel Pauliina Haasjoki och Laura Gustafsson försökt ge ord åt sådant vi ännu inte formulerat: för ett nytt förhållande till naturen, för den sorg vi känner inför det vi kanhända måste avstå ifrån. Orden är också samlade i en Utopedia (www.utopedia.fi).
Modern vandringsteater innehåller oftast bandat ljud och text, som man lyssnar till i lurar medan man rör sig.
Publiken känner sig som en grupp men blir också individuellt omhändertagen. Det väcker oväntade känslor. Just den här vandringsteatern innehöll också en viss interaktivitet, för min del fick jag hålla en av aktörerna i handen (under en stund vars längd jag själv avgjorde).
Det var helt underbart. Gruppen fick också ströva fritt i parken lyssnande till de ord vi kan behöva framöver. Jag stannade vid ett träd och lutade mig mot det.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.