Recension: Absurt rolig kostymfilm – "The favourite" berättar om mänskliga relationer med egensinnig och absurd humor
I filmen ”The favourite” är historiska namn, fakta, platser och händelser riktiga. Allt annat är fiktion, fascinerande fiktion. Pressbild
The favourite
Irland/Storbritannien/USA 2018
HHHHI
Regi: Yorgos Lanthimos
Manus: Deborah Davis, Tony McNamara
I rollerna: Olivia Colman, Emma Stone, Rachel Weisz, Nicholas Hoult, Joe Alwyn
2:00 F16
”Anna av Storbritannien eller Anna Stuart, född den 6 februari 1665 och död den 1 augusti 1714, blev drottning av England, Skottland och Irland 8 mars 1702. Då England och Skottland den 1 maj 1707 enades i ett enda kungarike blev Anna Storbritanniens första regent.” Så står det att läsa i Wikipedia.
I filmen ”The favourite” av greken Yorgos Lanthimos är historiska namn, fakta, platser och händelser riktiga.
Allt annat är fiktion, fascinerande fiktion. Eller heter det ”faktion”? Jämförd med mannens tidigare filmer ”Lobster” och ”To kill a sacred deer” är ”The favourite” lättillgänglig och underhållande, till och med rolig, med den egensinniga och absurda humorn.
Men vad vill Yorgos Lanthimos säga om människan och om människans relationer? Är han ironisk?
Drottning Anna är sjuklig, giktbruten, hon har gått igenom tragiskt mycket (varför hon har sjutton kaniner som hon behandlar som sina barn får sin förklaring); hon klarar inte av att regera egentligen, hon beter sig ofta som ett bortskämt barn.
Barndomsvännen, bästa väninnan Lady Sarah, hertiginna av Marlborough, bestämmer.
Bestämmer över krig och fred; hur finansiera slakten i Frankrike – beskatta bönderna ännu mera, hårdare, eller?
En vacker dag, enligt den här filmen förekom vackra dagar förr, ramlar bokstavligen en ung kvinna in.
Abigail (Emma Stone) har varit en lady men efter fars konkurs och tvångsgiftermål med ”en fet tysk med smalt organ” hände något.
Nu är hon ingenting, utom avlägset släkt med Lady Sarah. Abigail får tjänst som piga vid hovet, men hon kan klättra, får vi erfara.
Med sin rättframhet, sina kunskaper om örter som lindrar (och bedövar) och massage (inte vilken massage som helst) blir hon drottningens favorit. Och triangeldramat sätts igång. Maktkamp är ett av filmens tema.
Fotot överraskar, ljudbilden förför psyket, alla scener badar i ljus.
På sistone har fordom filmats underexponerat och i brunt; nu i denna kostymfilm, en av hundra, är allt färggrant, till det yttre. Kallt, grymt, mörkt och roligt under ytan.
Ett annat tema är könsroller. Kvinnor tävlar om makten, det är allt igenom en kvinnornas film, kvinnorna är förnuftiga, klär sig ändamålsenligt medan männen pudrar sina peruker och sminkar sig allt medan de är korkade, och barnsliga ända ut i sina lekar.
Replikerna och dialogerna är brittiskt bitska och med tajmning. Skådespeleriet är, fast det är på gränsen till överspel, från en annan planet.
Drottningen spelas finurligt av Olivia Colman, bäst av alla är Rachel Weisz, hon är, hon har något extra.
Emma Stone övertygar. Filmen är absurd och absurt underhållande med pompa och ståt vid hovet och med pompa och ståt i bild, ljud och ljus.
Men ännu har Yorgos Lanthimos inte kunnat förklara vad han anser om människan, om det normala eller om att vara man/kvinna i en historielös värld. Bekanta er med den grekiska mytologin, tycks han säga.
Övriga premiärer
If Beale street could talk
USA 2018
HHHII
Regi: Barry Jenkins
I rollerna: Regina King, KiKi Layne, Stephan James
1:59 F12
”If Beale street could talk” är berättarmässigt och visuellt en snygg kärleksfilm, om vad som hände när flicka 19 år och pojke 22 år blev förälskade i sjuttiotalets Harlem i New York. Med polisvåld och korruption hack i häl, i bakgrunden, i berättelsen.
Den unga mannen är falskt anklagad för våldtäkt, flickan med familj försöker rädda honom från fängelse. Lönlöst, ty de är afroamerikaner.
Berry Jenkins (”Moonlight”) berättar elegant, använder flera tidsplan samtidigt, men vi blir inte engagerade. De förälskade, och flickans föräldrar ( i motsats till pojkens) är så gulliga att orättvisorna inte biter på dem. Eller är det de vackra bilderna till fin jazzmusik som skymmer sikten, gör berättelsen varm och positiv när vi väntar oss fan anamma. En roman av James Baldwin är förlaga.
The Lego Movie 2: The Second Part
USA 2019
HHIII
Regi: Mike Mitchell
Animation
Med Legoklossar kan man bygga vackra eller invecklade konstruktioner, Och förstöra, rasera. I krig på jord och elände i rymd. Den destruktiva krigföringen som illustreras med klossar och Legofigurer (Batman inkluderad) är egentligen syskons osämja i barnkammaren.
Efter den dramaturgiska vändpunkten får vi veta vad verklig vänskap är och att tillsammans och i sämja kan vi skapa en vackrare värld. ”Legofilmen” nummer två når dessvärre inte närheten av ettans charm.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.