Dan Lolax 07.02.2018 04:00

Låt oss börja med det som vi redan vet inför Åbos, och eventuellt Resos, val mellan spårvagn och superbuss.
Vi vet att det viktigaste beslutet högst sannolikt redan är fattat. Det beslutet handlar om att inte förlita sig på den traditionella busstrafiken och om att inse att privatbilismen inte kan vara en drivande faktor i en region med en stigande inflyttningstakt.
Att bygga på det existerande bussnätverket skulle inte generera något statligt stöd, och skulle visa sig vara oändamålsenligt med tanke på den passagerarkapacitet som kollektivtrafiken måste klara av.
Privatbilismen, å sin sida, sammanfaller inte med Åbos mål om koldioxidneutralitet och oavsett hur bilarna utvecklas så är kollektivtrafiken fortfarande kung när det handlar om majoritetens val av fortskaffningsmedel.
Åbos beslutfattare står alltså inför ett vägval men att de står inför det är i sig ett steg framåt. Oavsett om valet faller på räls eller gummi så är fokus på kollektivtrafiken – och den är eldriven.
Vad gäller det valet: det kan vara bra om de som har stora förhoppningar om att spårvägar återintroduceras i Åbo mentalt förbereder sig på att så inte sker.
Efter måndagens presentation av alternativen så framstår superbussen – alltså en eldriven dubbelledbuss som kan ta upp till 150 passagerare – som det starkaste alternativet.
Det är ännu en bit fram till de avgörande politiska besluten, som fattas i maj eller juni. Utlåtanderundan kan visa att tjänstemännens vurm för superbussen inte bär ända fram, men kostnadernas inverkan på besluten ska inte underskattas.
Åbos utmaning är att tillväxten och inflyttningen kräver ett nätverk av kollektivtrafiklinjer.
Tammerfors spårväg kommer att gå som en korridor genom staden. Åbo kan gå in för en liknande lösning och förena Reso centrum och Kråkkärret med en 14,7 kilometer lång spårväg.
Det här alternativet skulle tjäna markanvändningen och tillväxten, men det är också det dyraste alternativet.
Spårvagnslösningen kan komma att kosta närmare 300 miljoner euro. För hälften av den summan kunde Åbo bygga flera superbusslinjer.
I måndags godkände stadsstyrelsen en studieresa för tjänstemän och politiker till franska Nantes, som i höst tar superbussar i trafik.
Ärendet föredrogs av utvecklingschefen Juha Jokela, som inför den samlade pressen några timmar innan gjort allt för att visa att superbussen inte är en pimpad version av den vanliga bussen utan ett helt nytt skede i kollektivtrafiken.
Därför är det inte ogrundat att tro att tjänstemännen försöker valla beslutsfattarna mot superbussalternativet.
Huruvida de kommer att lyckas beror på vilket tidsperspektiv beslutsfattarna anammar.
Superbussens anhängare beskriver den som något helt annan än den traditionella busstrafiken eftersom superbussens framgång bygger på att folk upplever den så.
Spårvagnen har inte det problemet. Spårvagnen kommer med den sortens positiva image som behövs för att vagnarna ska fyllas.
Frågan är om Åboregionen kommer att växa sig stor nog, sett till invånarantalet, för att motivera spårvägar – och en större investering?
Om beslutsfattarna utgår från att inflyttningen till Åbo fortsätter också under 2000-talets senare hälft så är spårvägar en långsiktig investering.
Den nu aktuella utredningen gör gällande att spårvagnen kommer till sin rätt när behovet av kollektivtrafik ökar.
Superbuss-alternativet är ett gångbart alternativ, som trots allt måste byggas ut och kompletteras vart efter att befolkningsmängden ökar. Att välja spårvagnen skulle vara att ta sikte på det behovet direkt.
Åbos näst största parti, De gröna, kommer att betona det här tidsperspektivet. Det är också i det partiet som det enhetligaste stödet för spårvägarna finns.
De grönas förutsägbara stöd gör att det är upplagt för politiska intriger, inte minst om de två alternativen framställs som jämngoda med den enda skillnaden att det ena, superbussen, är betydligt billigare.
Varför intriger? Efter att Minna Arve valdes till stadsdirektör med en rösts marginal förekom, främst i Turun Sanomat, anonyma beskyllningar om att Samlingspartiet lovat De gröna spårvägar i utbyte mot röster på Arve.
Några konkreta bevis på att så skedde finns inte men beskyllningarna ställer Samlingspartiet i en svår position. Att i ett tidigt skede ta ställning för spårvagnsalternativet kan se misstänksamt ut; att göra det enhälligt kan ge konspirationsteoretikerna vatten på kvarn.
Dessutom ska man komma ihåg att många irriterades av De grönas agerande i stadsdirektörsvalet. Partiet styrde ledamöters händer genom att offentligt röka ut bland annat Kari Häkämies från stadsdirektörskampen.
Om politik är det möjligas konst så gäller det också för möjligheten att sätta käppar i hjulen på tävlande alternativ, inte för att det otvivelaktigt är sämre utan för att man kan.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln