Rälläkkäväckning
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är ofrånkomligt. Några dagar in i juli kommer det upp en lapp i trappan: ”Renoverar min lägenhet från och med i morgon, beklagar olägenheten.”
Och man har inte sett den lappen för den var ganska liten, utan vaknar kvart över sju just den morgon man utsett till sommarens första riktiga sovmorgon av att grannen testar verktyget som är bäst på att ta sig igenom beständiga material.
När man renoverar är det en massa beständiga material som ska ut och en massa beständiga material som ska kapas i rätt storlek och sättas in. Det blir enklare, tycker många, om man har en rälläkkä, också känd som vinkelslip.
Rälläkkä är enligt mig finskans nästfulaste ord (det värsta tar jag en annan gång). Men rälläkkä är också ett fint exempel på språkets kompetens att akustiskt samla förväntningar och varningar kring det ordet avser.
Räkna med fult ljud och viss nonchalans i användningen, säger mig den här anhopningen av en enda skrikig vokal och tre olika konsonanter, av vilka två är dubbla.
Rättvist är att påpeka att finskan också har ord som nästan triggar vackert-tårar, förföriska diftonger och vokaler man stannar länge i. De gör en glad och lugn.
Vill man besvärja en plötsligt uppdykande flygrädsla eller hitta ett privat meditationsmantra rekommenderas finska språket. Eino Leino har hjälpt mig på flyget – ju fler bokstavsrim jag kan hitta dess säkrare känns färden.
För övrigt är jag helt emot att klassa språk som vackra eller fula, fattiga eller rika, hur de låter kommer till slut alltid an på användaren.
Och jag är inte emot att man hobbyrenoverar lägenheter på semestern. Man ska bara skriva en synligare lapp och precisera att man tänker använda högljudda eldrivna redskap.
Men i överförd bemärkelse behöver världen rälläkkäväckning varje dag, för människan har hittills sovit sig igenom alla wake up calls.
Man börjar dra slutsatsen att människan, om hon har att välja mellan sin egen bekvämlighet och att avstå från något för en ljus framtids skull, alltid väljer bekvämlighet. Också om den levereras med jordens undergång som biprodukt.
Man blir förlamande trött när man tänker på det. Jordens undergång är för all del svår att förhålla sig till, för den kommer inte med en gång (utom på bio), utan i vågor och små strittor och stänk.
Kanske är det människans ombytlighet som är värst. För två, tre år sen var insekthotell sommarens byggprojekt, sen i fjol är trädgårdssommarens intressantaste produkt en grej som sprider nervgas för att ta kål på myggen (samtidigt går den åt andra insekter).
Jag plågas av att det är så lätt att byta ut föremålet för sin entusiasm.
Men samma eftermiddag får jag en stunds ro i idéhistorikern Sverker Sörlins sommarprat i SR. Hinner du bara med ett sommarprat, välj detta!
Det handlar om ångest (personlig) och rättvisa (allmän) och kunskap och bildning (vårt hopp!). Och om Norrland som kan ses som både rikt och fattigt, beroende på synvinkeln, och som nu har alla förutsättningar för att bli föregångare i en fossilfri värld.
Han talar om att människan i vår tidsålder kan visa sin storhet, inte genom att framställa eller exploatera mer utan genom att avstå, och på så sätt ta bättre hand om klotet och alla som bebor det.
Visa storhet genom att avstå! Man måste börja tänka kollektivt där. En enskild förfaller så lätt till att köpa den där giftiga myggmanicken.
Så väck mig! Och väck mig igen!
(Men hos grannen är det tyst. Hoppas han inte skadade sig på vinkelslipen.)
”Rälläkkä”, aldrig hört, på svensk dialekt ”humlon” eller bara vinkelkap. Använder man finska lånord, använd sitationsecken