Rädslan drabbar såväl de rika (som blir mer rädda för de fattiga) som de fattiga (som blir mer rädda för varandra).
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Synvinkeln Axel Vikström
Det tål att upprepas igen: den offentliga informationen på Internet har blivit skrämmande detaljerad.
När jag knaprar in min stadsdel Sofielund i sökmotorn får jag bland annat reda på att några av de vanligaste intressen i området är astrologi och inrikespolitik, att många här sysslar med litterär verksamhet samt att Feministiskt initiativ tydligen har ett stöd som är hela 368 procent högre än rikssnittet.
Dessutom bor här tydligen en 25-åring singel som heter Will och någon som nyligen köpt en 19 år gammal BMW.
Visst låter Sofielund som en hyfsat gemytlig stadsdel? Det är den också.
Men varje gång jag kommer hem påminns jag även om att det svävar ett orosmoln av ängslighet över mina kvarter. Runt vårt radhusområde reser sig ett högt stängsel med taggiga toppar för att ingen ska försöka sig på att klättra över. Det finns ingen dörrkod, endast personer med nyckel kan öppna grinden. Häromveckan tog även grannhuset efter och smällde upp ett eget stängsel runt sin lilla asfalterade gårdsplätt. Med taggtråd ovanpå.
Likt samhället i stort så präglas Malmö av en skenande socioekonomisk ojämlikhet. En av de tydligaste trenderna som forskare inom ekonomisk ojämlikhet kunnat spåra är att ju mer ojämlikt ett samhälle är, desto mer rädda tenderar vi att bli för varandra.
I Sverige har antalet bostäder som är kopplade till en larmcentral ökat från 300 000 till 450 000 enbart under de senaste fyra åren. Rädslan drabbar såväl de rika (som blir mer rädda för de fattiga) som de fattiga (som blir mer rädda för varandra).
Debatten om segregation brukar i regel kretsa kring fattiga stadsdelar med utbredd kriminalitet. Men det är viktigt att inte glömma bort att det är de rikaste i samhället som lever de mest segregerade liven. Som socialgeografen Daniel Dorling skriver i boken ”Injustice” så är det något paradoxalt att även om de super-rika skulle ha råd att bosätta sig varsomhelst så innebär deras rädsla för omvärlden att de är begränsade till ett fåtal områden.
Dessa grindsamhällen, dit endast de rikaste av de rika äger tillträde, är de verkliga no-go-zonerna (nu talar jag inte längre om vårt radhusområde).
Även om det segregerade livet innanför grindsamhällets barrikader utåt sett motiveras av rädsla för brott så döljer sig här även en symbolisk dimension.
Dorling beskriver hur de rikas ”självvalda exkludering” från resten av samhället inte begränsas till den fysiska bostaden, utan även till vem de umgås med, vem de gifter sig med och vem deras barn tillåts leka med. Grindsamhället förvandlas till en moralisk fristad där de rika, väl medvetna om den ökade ojämlikheten i samhället, tillsammans kan fly in i en fantasivärld där uppfattar sig själva som överbeskattade och missförstådda av omvärlden. Eftersom de rikas beteende har en tendens att sippra ner till de andra samhällsgrupperna (så kallad ”trickle-down behaviorism”) riskerar denna segregation att ytterligare erodera den gnutta av solidaritet som kippar efter andan i dagens individualiserade samhälle.
När jag skriver om ekonomisk ojämlikhet ogillar jag att ta till argumentet ”även de rika hade mått bättre i ett mer jämlikt samhälle”. Det är att börja i fel ända, lite som att säga att Finland borde ta emot flyktingar på grund av att invandring gynnar vår ekonomi – inte på grund av medmänsklighet. Nej, det är sannerligen inte synd om de rika. Men de bör ställa sig frågan om otryggheten som deras ökande förmögenhet bidrar till – både hos dem själva och i övriga samhället – är ett pris värt att betala.
Axel Vikström
Skribenten är frilansjournalist bosatt i Malmö
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.