Förflytta dig till innehållet

RADIODRAMA: Manuset i radions påskkrim kommer från Sverige, spelplatsen är Österbotten

Det mesta av allt mediebaserat dramaberättande (filmen undantagen) verkar försiggå i serieformat. Nästan alltid ges rum åt välkända grepp och ingredienser, men det minnesvärda är oftast det som sticker ut.

Svenska YLE:s dramapodd ”Det ingen såg” som går i sex halvtimmesavsnitt är ett samarbete med det rikssvenska produktionsbolaget Ljudbang. Det handlar om undersökningen av ett tio år gammalt dödsfall. Den som tar tag i det är den dödas lillebror, Simon Lindholm. Han har hunnit bli vuxen och journalist och startar en podcast för att ta reda på vad som hände.

Det ingen såg

Manus: Mattias Grosin, Emma Janke och Laura Wihlborg
Regi: Emma Janke och Laura Wihlborg
Musik: Christian Gabel
Dramaturg: Are Nikkinen
Ljud: Johanna Printz
Produktion: Svenska YLE i samarbete med Ljudbang AB
I rollerna: Joel Forsbacka, Anna Maria Granlund, Alexander Holmlund, Simon Nykvist, Ellen Strömberg, Cajsa Östman, Jonas Bergkvist, Ulf Johansson m fl.
På Arenan från 2.4., tablåsändning vid senare tidpunkt.

Manuset är producerat av en rikssvensk trio, och handlar om unga vuxna som överlevt ungdomsår med missbruk, gränslöshet, ungdomsvårdsskola. Ja, alla har ju inte klarat det. Malena, Jonas storasyster och fasta punkt under barndomen, hittas död när hon precis blivit myndig och fått egen lägenhet.

Stoffet kunde vara varifrån som helst, men inspelningen är gjord i Österbotten, med skådespelare och amatörer som kommer därifrån. Ett tränat öra kan höra vem som kommer norrifrån eller söderifrån Vasa. Den precisa lokaliseringen spelar ingen roll, men talets nyanser och valörer gör det.

Simon gestaltas av Joel Forsbacka, som talar högspråk när han gör poddinslag, dialektalt talspråk med dem han träffar. På så sätt blir han naturligt ett slags översättare. Hans berättarröst redogör också i detalj för omgivningen, som vid besöket på det nedlagda skolhemmet Grangården eller den kusliga bilverkstaden utanför Pedersnäs, en fiktiv österbottnisk ort. Cajsa Östman glimtar fram som Malena, Anna Maria Granlund har en större roll som bästisen Frida.

Det börjar trevande, men spänningen stiger i takt med att alltfler personer hörs. Så långt fram som i avsnitt fem har jag ingen utvecklad misstanke om vem som är den skyldiga. Obduktionen säger att Malena dött i en överdos insulin. Hon var diabetiker och det avskrivs som självmord. Det finns också ett avskedsbrev, ett sista inlägg i dagboken i hennes laptop. Det är det som gör Simon misstänksam.

Ett berättelsespår om geocaching ökar spänningen, tar en samtidigt ut i skogen och på myren. Där har något obehagligt hänt, filmats av ungdomar och lagts ut på nätet. Klippen plågar en av personerna så mycket att det kunde bli motiv för våld.

Janne Mikkilä
Simon Lindholm (Joel Forsbacka på bilden) är säker på att systern Malena inte dog en naturlig död och startar en podcast för att undersöka saken. Svenska Yle:s dramapodd ”Det ingen såg” är inspelad i Österbotten i samarbete med ett rikssvenskt produktionsbolag. Bild: Janne Mikkilä

Geocaching är en lek som kräver GPS och smarttelefon. ”Det ingen såg” är i varje stund medveten om aktuell teknik, rösterna hörs i telefon, i inspelningar och kameraklipp. Det markeras också om det betyder att man får pruta på tydligheten. Intimiteten, som är radions trumf, kan till dels upprätthållas så.

Musikvinjetten är suverän, den låter lätta och tunga trådar tvinnas i sin melodislinga, den rör berättelsens nerv. Men effekterna är ambitiösa i överkant, pekar ibland stort på vad lyssnaren borde känna, då stövlar allting fram med alltför tunga steg. Man önskar dem emellanåt som solon mellan scenerna, för de är fina. 

Lyssnare i dag är vana vid att saker ska låta stort. Men vi reagerar ju också på det subtila, som när den skyldiga vet att det är kört och får en ny klang i rösten. Eller när den som Simon ska intervjua möter honom med ett ”Jahah!”, som på en utandning blir både integritetsmarkör och en fråga: vem är du?

Om berättelsens yttre får förbli lite ohyvlat är hanteringen och balanseringen av rösterna i det stora hela desto mer smidig. Som i många krimserier är det också bipersonerna som ger perspektivet, de visar att många alltid drabbas av våldet, inte bara den som kallas offret.

Kollektivet av röster blir tydligt här, ingen av dem särskilt nämnd, samtliga ihågkomna.

Dela artikeln

Kommentarer

Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mera nyheter