Psykoterapi – en investering i sig själv
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Om Vastaamoläckan har fört något gott med sig är det att det nu talas mer än någonsin om psykoterapi och mental hälsa.
Flera offentliga personer har öppet berättat om sina erfarenheter och betonat att det inte är något att skämmas för om man söker hjälp och träffar en professionell samtalspartner för att ventilera sina tankar och känslor med
Författaren och Yle Vegas programledare Eva Frantz säger i Hufvudstadsbladet att det inte ska finnas något stigma i att man ibland är svag och behöver tala ut.
Om ens en människa känner tröst för att jag går ut med att jag hör till de drabbade, är det värt det, säger hon.
Det är lätt att hålla med. Under min tid i psykoterapi kände jag mig aldrig skamsen, vek, omanlig eller konstig.
Det enda som harmar är att jag inte gjorde det tidigare, utan först i 50-årsåldern.
Man behöver inte tampas med svåra barndomstrauman eller lida av svår depression och förlamande ångest för att ta steget in på terapeutens mottagning.
Det räcker med att vara nyfiken på sig själv och att våga öppna upp sina innersta tankar och känslor.
Kanske vill man tala om en närståendes död, relationsproblematik, föräldraskap eller något annat vardagligt som alla kan råka ut för och grubbla på.
Det handlar om att få nya insikter och verktyg för att bättre klara av situationer då livet sparkar dig i huvudet och vardagen blir för tung för att klara av på egen hand.
Det är också befriande att bara tala om sig själv. Att få vara egoistisk och självcentrerad utan att bli ifrågasatt av motparten vilket kan hända då man talar med en vän eller med sin partner.
Hos terapeuten förminskas inga känslor.
Terapin behöver inte heller vara gravallvarlig. Jag hade sett framför mig hur man ligger på en soffa med pannan i djupa veck medan terapeuten rättar till sina glasögon, lägger huvudet på sned och med öm stämma frågar: ”Hur mår du egentligen”.
Men nej. Under mina besök hos terapeuten skrattade vi och skojade ibland så mycket att jag kunde fråga mig om man verkligen får ha så roligt under en terapisession.
Har man ont i kroppen och lederna går man till en fysioterapeut. Är man trött och slut i huvudet och själen går man till en psykoterapeut. Konstigare än så är det inte.
Mitt i prick, fint skrivet!