Prövningar, att bära och bokföra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vilken idiot jag var som inte lydde infallet för två år sedan. Då tänkte jag att jag borde köpa en inbunden 5-årsdagbok och skriva ett par rader varje dag, om vad som hänt i världen och landet och med mig.
Det gjorde jag aldrig, kanske fanns det ingen till ett bra pris i affären.
Kanske jag tänkte lite slött att jag väl kunde skriva något i ett vanligt häfte, såna har jag femtielva av. Jag kunde ha skapat ett särskilt jeremiaddokument i datorn. Eller mejlat en vän.
Men färdigt mallade minnesprotokoll hade gjort det enklare. Som en utpekad väg, dessutom oberoende av el och batterier och uppkoppling. Arkiv och folklivsforskare samlar redan pandemiminnen, jag får nöja mig med det.
Det blev som det blev for min del, det vill säga inget. Och jag har ingen överblick av hur det riktigt var när allt coronainställdes i en rasande fart.
Hur biblioteket och teatrarna panikstängdes och hur det kändes. Hur det var att första gången gå till mataffären i tron att viruset levde länge utanför en kropp och ytorna vi rörde vid var smittsamma.
Minns inte datum, minns inte månad. Minns snart inte att det var den åttonde mars 2020 jag kramade en vän på en busshållplats i Pemar och sa: Snart ska vi ses igen, kom ihåg det! Jag köpte aldrig den där 5-årsdagboken för att jag tänkte att prövningen skulle vara övergående.
Prövningar, funderar jag, är övergående, men det kommer nya. Prövningar garderar man sig inte heltäckande emot med ärtsoppa och riskakor i skafferiet. Prövningar garderar man sig mot mentalt.
Eller kanske inte. Prövningar måste bara bäras, och hur det går vet man inte.
Under de nyss förflutna åren förde jag i alla fall en sorts protokoll. Det är ganska känt att människor under kristider drömmer extra livligt också under sömnen, och jag har antecknat det som funnits kvar i minnet på morgonen.
Ganska många av drömmarna handlar om nån form av evakuering, med tåg, med båt, till fots. Ofta går det ganska bra i drömmarna, vi klarar oss. Också en pojke i gammalmodiga kläder, som nedstigen ur krigstidens barnevakuering, klarar sig. Kanske var det han som hjälpte mig, vi höll varandra oavbrutet i handen.
När jag tittar i drömboken är det som om drömmarna skulle peka fram mot katastrofvåren 2022. Men bra gick det i drömmen där mamma höll rorkulten i båten som tog oss i säkerhet.
Hon var annars inte den som styrde, i verkliga livet var hon bättre som roddare. Man kunde säga att hon fötts med åror.
När det var krig på riktigt hos oss hamnade mammas hemby på praktiskt taget siktavstånd från Hangö, då taget av Sovjet. Evakuering av civila var nära, men inställdes.
Nu går jag i alla fall och sätter på potatis! påstås mommo ha sagt när ordern dröjde. Jag har nöjt mig med den varianten av familjehistorien och inte grävt desto mer i detaljerna.
Man klarar prövningarna om det finns en eller två handlingskraftiga i synfältet. De handlingskraftiga finns mitt bland oss också nu, katastrofvåren 2022.
Och handlingskraft finns i minnet och i drömmarna. I pandemidrömmarna har jag själv varit brett företagsam: jag har regisserat en film om Runeberg, med kritiskt fokus på hans koleriska utbrott, jag har fångat en gös med bara händerna, jag har talat främmande språk flytande och vackert. Potential finns, förstår jag.
Den största frestelsen är att bara ge upp. Det har jag skrivit i mitt häfte för fejkcitat och ovisdomsord, en genre som var större på 1900-talet. Det är katastrofvåren 2022 med Putinbombningar och miljonevakueringar. Drar ett streck över dumma sentenser. Börjar koka potatis.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.