”Problemen under vårdtvisten visar att systemet är trasigt” – ÅA-forskare förundrad över kommunikationen kring nytt avtal
På måndagskvällen kom nyheten om att både vårdfacken Tehy och Super samt arbetsgivarsidans KT godkänt riksförlikningsman Anu Sajavaaras medlingsbud som presenterades för parterna i söndags.
Det innebar att vårdtvisten som pågått i flera månader nu är över och att till exempel massuppsägningarna som vårdfacken hotat med inte kommer att bli av.
Oklart resultat
Men vad slutresultatet innebär verkar vara oklart till och med för förhandlingsparterna själva, som utåt gett olika versioner av vad man slutligen kom överens om.
I avtalet beslöt man om en löneökning på 11 procent för vårdarna under de kommande fem åren, utöver de normala ökningarna. Sammanlagt kommer lönerna för anställda inom social- och hälsovården enligt vårdfacken därmed att stiga med i snitt 17,3 procent på fem år.
Mer än övriga kommunsektorn
Vårdfackens ordföranden Millariikka Rytkönen och Silja Paavola anser att de därmed lyckades förhandla dubbelt större löneförhöjningar till vårdarna än vad resten av den kommunala sektorn uppnådde i sitt avtal i juni, där man kom överens om en fem procents ökning utöver det normala.
KT:s vd Markku Jalonen påstår däremot att samma löneprogram gäller för vårdarna. Den ”extra” sex procents löneökningen som vårdarna får är de lagstadgade löneharmoniseringspengarna som vårdarna oavsett skulle ha fått.
Löneharmoniseringen genomförs då social- och hälsovårdspersonalen flyttar över till välfärdsområdena. Harmoniseringen innebär att de med lägre löner får en förhöjning, och då stiger även den genomsnittliga lönenivån inom branschen.
”Taktiskt dumt”
Mika Helander , akademilektor i sociologi på Åbo Akademi, konstaterar att det är svårt att i nuläget säga exakt vad avtalet innebär.
– Situationen påminner om förhandlingarna som fördes 2007. Att bedöma deras konkreta resultat är svårt än idag.
Helander har inte läst det nya avtalet och kan därmed inte kommentera på detaljnivå, men på ett generellt plan förundrar han sig över förhandlingsparternas kommunikation.
Ett grundläggande kommunikationsproblem
– Vanligtvis då ett avtal slutits brukar båda parterna vara lite missnöjda, det brukar höra till och är delvis en strategifråga.
Att vårdfacken nu tutar ut att de får mer än dubbelt mer än resten av kommunala sektorn medan arbetsgivarsidan säger att de egentligen inte uppnådde någonting alls med tilläggsförhandlingarna tyder enligt Helander på att det finns ett grundläggande kommunikationsproblem.
Att försöka få motparten att tappa ansiktet då avtalet är slutet borde inte ligga i någons intresse.
– Det är taktiskt dumt av vårdfackens ordföranden att försöka framhäva hur mycket bättre resultat de fick än övriga kommunala sektorn, det är kortsiktigt och medför stora risker.
Ny förhandlingskultur
Att ett avtal ändå uppnåddes är enligt Helander viktigt. Det lugnar situationen och ger arbetsro.
– Men så här stora borde problemen aldrig få bli, det tyder på att arbetsmarknadssystemet är trasigt.
Helander säger att ”konsensusgenerationen” har gått i pension och att förhandlingskulturen har förändrats och polariserats. Numera är det allt svårare för parterna på arbetsmarknaden att försöka förstå varandra.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.