Presidenten är från utbyarna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Fyra nätter kvar till presidentvalet och kvoten för kandidatdebatter och utfrågningar, eller tenter, som man kallar det på majoritetsspråket, börjar vara full.
Men 2024 är ett rysarår när det gäller presidentval. Det blir val i Ryssland och i USA. Vi är först ut.
Vi har bara en kort tid valt president i direkta val, medborgare minns systemet med elektorer och hur man högt räknade rösterna när de kommit till skott och förhoppningsvis röstat som de lovat.
Elektorerna fick inga frågor på hundar och katter och wienerbröd. Och dem ska vi inte ha tillbaka, men gärna allvaret kring dem. För Finlands folk har det betydelse vem som är president, hen ska ju förutom sina lagstadgade uppdrag spegla nivån på vår civilisation och självrespekt. Det är lite annat än att berätta trivia om sig själv.
De vuxna i min närhet röstade i varje val under min uppväxt. Det har jag också lärt mig, jag har inte missat ett enda. Utgången har jag inte alltid varit nöjd med. Men det är en fråga på en annan nivå än själva delaktigheten.
Presidenten borde kommunicera att Finland håller reda på sina invånare, alla, oberoende av vilken inkomstnivå de placerar sig på, vilket ursprung de har, vilket modersmål de talar, vilken hudfärg de har eller vilken läggning. Kandidaterna har olika sätt att avslöja var de står, vissa gör det klart och tydligt, andra lämnar större eller mindre utrymme för tolkning. I en orolig tid, som nu, vore det fint med uppriktighet.
I en orolig tid, som nu, får man kanske titta två gånger efter uppriktighet.
Därför gillade jag att man kunde se Jukka Kärkkäinens film ”Kansakunnan olohuone” på en Yle-kanal som eftersläckning till kandidatdebatten på Teema i måndags.
Dokumentären, gjord för ungefär femton år sen, har en lite provocerande titel: Nationens vardagsrum. Men den handlar inte om presidenter. I centrum är råddiga hem och sorgsna män och överväldigande livsförändringar.
Kärkkäinen är känd för sin lågmält konfronterande stil. Filmen börjar med en man liggande på en säng, av hans ansikte ser man bara näsan. Han suckar och klagar: Går det nån gång lite bra, kohta menee taas v*tun huonosti.
Är det nånting nytt i det? Jo, för filmen byter inte perspektiv, den väntar på tårarna, men inte av sentimentala skäl, utan för att den vill vicka fram en tät balans mellan åskådaren och den som låter sig ses. Publiken fråntas möjligheten att se ner på dem som inte dragit livets vinstlotter, det går inte att avfärda dem.
Ett av presidentens uppdrag, enligt mig, är att inte glömma Vardagsfinland, vad man kämpar med där. En gång var presidenten en auktoritet över andra, presidentporträtt var en investering i skolor och föreningslokaler, de gav en känsla av kontinuitet och kraft, en högstämd hemkänsla.
Min mamma, lärare under många år på 1900-talet, hade en anekdot på det.
Det var på den tiden då skolor i utbyarna drogs in, centralskolan fick överta en rad presidentporträtt, från Svinhufvud till Kekkonen. Nioåriga S, som så att säga följde med porträtten från finskspråkiga byskolan till kyrkbyns svenska (föräldrarnas val, de skulle ju ändå emigrera till Sverige, sa de) fogade sig stumt i sitt öde. Han sa inte ett knyst på många veckor.
En dag hängde vaktmästaren upp presidenterna på paradplats i skolan. S, med sina kamrater på väg till matsalen, lyste äntligen upp. Tåmde gåbban je från Återmåsan, sa han, på lokal dialekt (uttolkat: De gubbarna är från Uttermossa). Det var hans första uttalande i den nya skolan.
Nähhä, det är ju Finlands presidenter, vet du int det, hojtade en klasskamrat, en ständig besserwisser. Men mamma sa att Simo hade rätt han också. Just de där presidenterna kom från Uttermossa.
Och de kommer alltid från det Finland som röstat på dem.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.