Porträtt vid gula kon
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sitter i en liten kö på bibliotekets innergård, vid den monumentala gula kon av Miina Äkkijyrkkä , platsens signatur. Den är skapad av tunga järnbalkar men gör ett lätt och glatt intryck.
Det blåser, hinner bli lite svalt innan det är min tur. Jag sätter mig framför en person som håller ett stadigt tag om papperen framför sig, pennan i högsta hugg. Jag sitter modell för ett poesiporträtt, efter en kvart ska en text, inspirerad av att jag var där, vara klar.
Porträtten är en kommunikativ konstform som initierats av skrivgruppen Tapiiri i Åbo. Jag finner den oemotståndlig. Och krävande. Tänk om den skrivande ser bara mina otrevliga drag. En sån skräck har vuxit in i en i det tillknäppta Finland.
Men tillknäpptheten kan vara bara trivial feghet. Jag måste utmana den och bli modell denna måndag. Jag är också intresserad av improviserat skrivande och nyfiken på vad resultatet blir.
Andra som samlats på gården har också upptäckt dragningskraften. Och det finns kanske en förutfattad mening om att det bara är kulturtanter som är där, den trognaste publiken som nästan aldrig räknas när man talar om målgrupp. Jag är en av dem.
Men så är inte fallet, det finns spridning gällande ålder och förmodat kön. Ett par dyker upp, frågar om det räcker länge, kan de hinna med. De är på resa och vill gärna ha ett skrivet minne. Så säger hon. Och han säger: Vi tar en kaffe och kommer tillbaka senare.
Kanske blev det så, eller så återkommer de på fredag som är det sista tillfället för poesiporträtten, som är en del av Stadsbibliotekets pop up-konst.
Pratet bland de väntande, eller av modellen, besvärar inte skribenterna, de utstrålar en integritet som man vill smittas av. Jag får ett prydligt renskrivet papper försett med en Tapiiri-stämpel och går vidare i dagen med en nedtecknad spegling av stunden.
Poesiporträtten är ett genialt sätt att gestalta skrivande och litteratur som möte. Dikten är på finska, det har jag ingenting emot, tvärtom. Men svenska skrivkonglomerat kanske kunde kontakta Tapiiri och fråga om det går att föra konceptet vidare och få skolning för framtida skribenter.
Utgångspunkten är en välvillig blick och en respektfull närvaro i stunden. Säg den som inte har behov eller nytta av det! Vårt land är den torftiga kommunikationens fädernesland. Leve alla de som jobbar för något bättre!
Värst är ju tystnaden. Ibland som ett avvaktande, svårt att avläsa. Som hos en partner i samtal som inget säger innan hen navigerat säkert in i en farled där allt är riskfritt. Ett tryggt rum kan vara nödvändigt, men inväntande av rätta stunden kan likna gäddans vaktande på rovet, man är som död tills man plockar in vinsten i sin vassa vassa käft.
Konst och kultur värd namnet är ett ärligt, pågående socialt samtal. De som styr Finland nu är inte särskilt intresserade av att utveckla det.
Redan innan den aviserade kulturpolitiska redogörelsen är framlagd blir det klart att teatrar, orkestrar och museer drabbas av stora nedskärningar. Precis efter att man börjat repa sig efter pandemiåren, det känns som ett straff.
I ljuset av det visar sig punkt 5.4. i regeringsprogrammet, ”Kultur, motion och idrott samt unga”, som det från början var: ett hopbuntat ingenting. I en protest har Kaisa Paavolainen, verkställande direktör för föreningen för Finlands teatrar, påpekat att miljonerna som tas från konsten inte inverkar nämnvärt på statsskulden men skadar konstbranscherna katastrofalt.
Allmänheten börjar förstå vad det betyder.
Men poesiporträttet i måndags var gratis. Finansieringen har skötts på en annan nivå, där man värnat om samhällelig omsorg och kreativitet. Just det finner jag särskilt upplyftande.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.