Populism och politikerförakt löser inga vårdproblem
Landets näst största välfärdsområde vänder på både små och stora stenar för att hitta sparobjekt.
Egentliga Finlands välfärdsområde Varha planerar nu att sänka den årliga stödsumman till partiernas fullmäktigegrupper med cirka 17 procent, från 6 000 euro till 5 000 euro per fullmäktigeledamot (ÅU 24.5).
De här så kallade demokratipengarna används av partierna bland annat för att finansiera sekreterartjänster, utbildning, teknisk utrustning, kommunikation och väljarmöten.
Demokrati kostar nämligen, liksom en omfattande strukturförändring och en stor beslutsfattarapparat.
Frågan är hur mycket det får kosta i ett läge där Varha måste spara över 160 miljoner euro.
Stöd till politiska partier är julafton för populister som gärna pekar ut “onödiga utgifter”.
Vi kan förstås föra en debatt om storleken på stödet, om den politiska apparaten är mogen nog att föra den här diskussionen om sig själv och se hur beslutsfattarapparaten prissätter sitt eget arbete.
Men det är alltför lätt att tuta på om förkastligt partistöd och räkna ut hur många vårdare vi skulle få för motsvarande summa, utan att vara insatt i hur en organisation fungerar.
Om vi i stället ser på den stora bilden inser vi att situationen är fruktansvärt komplex.
Partistödet på totalt 474 000 euro för 79 fullmäktigeledamöter är förhållandevis litet sett till Varhas budget och den planerade nedskärningen är inte av någon avgörande betydelse.
Som en symbolisk och moralisk gest kan ett sänkt partistöd ändå vara viktigt för att signalera att alla, verkligen alla, deltar i spartalkot.
Om partistödet skärs ned är det bara att hoppas på att det inte har negativa effekter på hur kompetenta och motiverade politiker vi har i välfärdsområdena. För sådana behövs minsann.
Närdemokratin har flyttat upp till välfärdsområdena.
Det är områdena som styr kommunerna, och det är välfärdsområdets beslutsfattare som ska sköta om starten för den stora reformen och ordna upp områdena, så länge vi har dem.
Och vi får utgå från att vi kommer att ha dem länge.
Att Varhas förtroendevalda tvingas börja reformarbetet genom massiva sparåtgärder är tufft och visar med all tydlighet att läget är allvarligt.
En långsiktig vårdplan som hade verkställts via statliga åtgärder för decennier sedan hade förstås varit att föredra, men nu står vi här.
Om välfärdsområdena inte börjar få fason på vården finns det en risk för att det blir en fråga för följande politiska nivå, för finansministeriet och regeringen.
Då sitter vården fast i ett olyckligt regerings-oppositionsläge och det vill vi inte.
Grunden för vårt samhälle kommer i så fall att svaja från regeringsperiod till regeringsperiod, eftersom varje regering ser olika på prioriteringarna.
Inom välfärdsområdet finns däremot ingen oppositionsmekanism.
Därför skulle det gälla för områdespolitikerna att så fort som möjligt styra upp vården och rangordna sparobjekten i viktighetsordning.
Demokratipengarna toppar inte den listan.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.