Han fanns ofta i mina tankar, men alltid extra mycket den sjätte december. Han var min farfar och min stora förebild, men också min enda soldat.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I alla år stod ett fotografi på farmor och farfars byrå. Ett fotografi av tre barn i vacker ram.
Tripp, trapp, trull. Där stod bröderna uppradade bredvid varandra.
Fotografiet har de senaste åren stått på en annan byrå, i ett annat hem.
Det står på en synlig plats och har inte sällan fått mors och dotters åsikter att gå isär. ”Två pojkar och en flicka” har en liten men bestämd röst upprepat enträget. ”Nej, tre pojkar” repeterar mor och pekar på den kortaste och långhårigaste ”Arne. Han hette Arne och var gamla farfars lillebror”.
Min farfar var en supertyp. Det liksom räcker som en beskrivning. Det finns så himla mycket gott att säga om den här personen så jag brukar kort och koncist konstatera att han var en helt supertyp.
Han är den enda personen av samtliga närmaste och käraste som jag inte en endaste gång irriterade mig på. Ens pikupikulite.
Han var bara bäst. Och jag är inte ensam om den uppfattningen.
Den sjätte december hade jag, efter att ha flyttat till annan ort, för vana att ringa honom.
Han fanns ofta i mina tankar, men alltid extra mycket den sjätte december. Han var min farfar och min stora förebild, men också min enda soldat.
Jag ville visa min tacksamhet över hans mångåriga insats i kriget som ung pojkspoling med tankarna hemma hos sin unga hustru och deras lilla son, men också tacksamhet över att han fortfarande fanns i mitt vuxna liv.
Överleva kriget och leva ett långt liv fick även hans mellanbror göra. Också en släkting jag höll oerhört kär. En annan supertyp.
I somras gjorde vi en resa till min pappas hembygd. Besökte släktingar, orter, platser som någon eller fler av oss aldrig tidigare mött och sett.
På vägen till bilarna, efter besöket i kyrkan, noterar jag ett namn. En hjältegrav med samma efternamn. Kan det här vara någon avlägsen släkting, hinner jag säga innan jag går närmare och läser förnamnet. ”Arne”
Den lilla pojken med pagefrisyren på byrån, han vilar här.
Den yngsta brodern, tonåringen, som inte klarade sig i kriget.
Tiden stannar en stund. Treåringen plockar en tusensköna som de små fingrarna lägger på stenen vid hans namn.
Från och med nu är vi överens om att det finns tre pojkar på fotografiet. Gamla farfar och hans två bröder.
Och i kväll tänder vi ett ljus för var och en av dem.
Maria Thölix
Journalist vid ÅU
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.