Bokrecension: Pojke blir man – och en ointaglig ö
En liten bok om nästan ingenting
av Mikael Crawford
Omslag: Lena Malm
Vilda Förlag, 2017
127 s.
Omslaget till Mikael Crawfords debutroman ”En liten bok om nästan ingenting” ger en fingervisning om en tragedi: en närbild av en död mås på några strandstenar. Det ser kallt ut. Titelns ironi drämmer också genast till en.
Karghet och inpyrd tafatthet präglar mänskorelationerna, i den mån de finns. Det handlar om en uppväxthistoria i liten ort i östra Nyland, men platsen kunde vara vilken liten finländsk fabriksort som helst under 1900-talets sista decennier.
Att vara pojke under rådande omständigheter är att hävda sig och bli accepterad. Och att inordna sig i hierarkierna. Allt är motstridigt. Berättelsen når kokpunkten på nolltid, det är en av dess förtjänster.
Det finns just inga reflekterande omskrivningar i den manifesta texten, det är lite ovanligt i Svenskfinland som har en tradition av psykologiserande. Men lysande undantag finns, till exempel Sabine Forsblom.
Några förmildrande eller distanserande mellanled finns inte här, ingen skyddande förpackning. Hån och våld är vardag, och den vaknande sexualiteten är i sanning ingen bundsförvant, den gör en ännu mer utsatt. Killarnas värld är brutalt sexualiserad och alla vet vilka tjejer de (aldrig) kan få.
Berättelsen har två plan, ett pågår i nutid, ett är tillbakablick, miljö. Det senare är lite slentrianmässigt markerat med kursiv. Övergångarna däremellan och mellan de olika avsnitten kan bli lite abrupta. Framställningen har bråttom och hinner inte ta några hänsyn – det tänker man när det fungerar bra. Andra gånger känns det obearbetat.
Vissa spänningsmoment kan då gå förlorade och bli bara antydda. En möjlig kompensation, att bli jättebra på ADB – som det kallades på den tiden – och med hjälp av det ta sin revansch, får minsta möjliga utrymme, och de utlevelsespäckade besöken i Bangkok blir flyktiga som drömmar.
Å andra sidan markerar det starkt kringskurna uttrycket rakaste vägen fram till slutet, där den vuxna mannen lever ensam på en ö. Han har själv, strängt taget, blivit en ointaglig ö, i takt med alla kontrollmekanismer – yttre och inre – han har byggt upp. Det handlar också om våldet, om hur det kommer tillbaka med ränta om man en gång investerat i det.
Det är berättelsens konsekventa slut, men romanen tar flera genvägar på färden dit.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.