Freja Rudels 13.04.2024 09:00

Kommande vecka bjuder Åbo poesidagar på poesifrossa i dagarna fyra. Den elfte upplagan av festivalen har temat ”Poesins verktyg”. På programmet står över 20 programpunkter.

Festivalen, som arrangeras vartannat år, är den enda svenskspråkiga litteraturfestivalen i Finland med fokus på poesi. Sedan starten 2002 har den vuxit sig till en viktig institution, känd inom poesikretsar långt ut i Norden.

Som uppvärmning inför dagarna passade ÅU på att intervjua tre av årets medverkande poeter om festivalen, poesin och dess verktyg i världen.

Nu som arrangör

Rosanna Fellman brukar stå på scenen i egenskap av poet, men här medverkar hon som arrangör och konferencier. Tillsammans med stadens kulturkoordinator Anna Edgren och bibliotekarien och poeten Gunnar Högnäs står hon för festivalplaneringen.

– Det är ett hedersuppdrag och en maktposition. Vi är måna om att det inte ska vara samma poeter år efter år. Vi vill lyfta fram aktuella namn och skapa förutsättningar för bra samtal och nya tankar.

Inom ramen för årets tema ryms allt från poeters konkreta verktyg till poesins roll som ett verktyg i sig.

Från arrangörshåll har man valt ett konstnärligt perspektiv i stället för att explicit betona de samhälleliga dimensionerna av poesin.

– Det konstnärliga skyms så lätt av samhälleliga aspekter. Om poesin ska debattera är en öppen fråga som vi säkert kommer att få höra olika åsikter kring under festivalen.

Poesin mot mainstream

I samma andetag konstaterar Fellman dock att poesin i kraft av sin marginalisering kan ses som ett motstånd mot mainstream och kommersialism.

– Poesidagarna är, till skillnad från till exempel bokmässorna och Helsinki lit, inte vinstdrivande. Det är fritt inträde till alla programpunkter. Vi vill att det här ska vara tillgängligt för alla.

Den målsättningen syns också i programutbudet.

– Jag är stolt över bredden! Här finns något för alla åldrar och nördighetsnivåer. Med inslag som poesi för barn, poetry slam, open mic och olika verkstäder hoppas vi locka nya människor till poesin. Men vi har också nischade program, som ett samtal om djursymbolik i poesin, där de insatta får chansen att borra på djupet.

Den åländska författaren Carina Karlsson, aktuell med diktsamlingen ”Marconirummet”, bidrar till både bredden och djupet. Hon medverkar i ett författarsamtal under fredagen och predikar under högmässan i domkyrkan på söndagen.

Lite tveksam är hon till om predikan är det rätta ordet.

– Jag kommer att bjuda på en personlig betraktelse med anknytning till söndagens text.

Kombinationen poesi och kyrka ser hon inte som problematisk, även om hon har en lite kluven syn på religion och kyrka.

– De gamla kyrkorummen upplever jag som heliga oavsett gud.

I Åbo domkyrka fascineras hon särskilt av att Karin Månsdotter ligger begravd där och det är mycket möjligt att Månsdotter dyker upp i hennes betraktelse.

Historiska kvinnor i fokus

Historiska kvinnor spelar en viktig roll i Karlssons författarskap. Hon debuterade 1996 med en diktberättelse om häxförföljelserna på Åland och den åländska historien går igen i hennes romaner. Även i ”Marconirummet” är kvinnoerfarenheten central. Där återvänder Karlsson till poesin för att gestalta livet som sjömanshustru.

– Egentligen har jag aldrig lämnat poesin.

Karlsson jobbar alltid med flera projekt parallellt och förhållandet mellan poesi och prosa beskriver hon som ett växelbruk. Somliga saker dyker upp i en berättelse men hittar hem först i poesin och vice versa.

Att hon nu fokuserat på poesi beror på att hon drabbades av en hjärnhinneinflammation tätt följd av long covid. Hon fick lära sig att använda sin hjärna på nytt och arbeta i kortare sjok – en arbetsrytm som passade poesin.

– Att skriva poesi är lite som att rida. Det krävs framåtdrivande energi men också en förmåga att tygla den. En kapacitet att dröja vid känslor och hitta den glödande punkten.

Tiden lyfter Karlsson fram som det viktigaste verktyget i allt skrivande, särskilt i poesin.

– Det flyter upp saker djupt inifrån som man behöver tålamod och förstånd att vänta in.

Det är en aspekt som gör poesin till en viktig motvikt i dagens samhälle där det alltid är så bråttom.

För Karlsson är det givet att poesin alltjämt har en viktig roll, också när världen tycks rasa runt oss.

– Världen hänger inte riktigt ihop. Även om sammanhangen inte finns måste vi försöka lära oss att omfatta det som sker, att ta världen till oss på personnivå och hitta sätt att som enskild människa dela erfarenheter. Där kan poesin vara ett verktyg.

Någon större oro för poesins marginalisering hyser Carina Karlsson inte.

– Poesin spränger sig ett rum där den behövs!

Att Åbo poesidagar ägnas uteslutande och uttryckligen åt poesi ser hon ändå som välkommet. Det möjliggör något annat än den obligatoriska poeten eller förpassandet av poesin till en undanskymd scen, som tenderar att vara det vanliga vid litteraturevenemang.

– Det ger poesidagarna en särskild, förtätad stämning.

”Behöver inte nå ut till massorna”

Åbobördiga poeten Victor von Hellens ser inga problem med festivalens exklusiva fokus på poesi.

– Poesin behöver inte nå ut till massorna. Kräver man att den ska bli mer mainstream blir den något annat. Som när man sätter till musik.

Själv har von Hellens två diktsamlingar i bagaget. Den senaste, ”Onkalo” (2022), belönades med lyrikpriset Den dansande björnen.

”Onkalo” är en dystopisk framtidsvision som kretsar kring förvaring av kärnavfall. Vår tids verkliga ödesfrågor skymtar fram, men någon uttalad agenda har von Hellens inte med sin dikt.

– Jag vill ju säga något, men inget fastslaget. Jag vill ge utrymme för läsarna. Dela med mig av en känsla som folk kan relatera till.

Ekonom och poet

Vid sidan om författarskapet är von Hellens utbildad ekonom. Han har alltid skrivit, men att som ung satsa fullt ut på författarskapet kändes orealistiskt. Skrivandet fick utvecklas vid sidan om och i poesin hittade han sin röst.

– Bortsett från språket är mitt viktigaste verktyg ett sätt att vara i världen, öppen för dess kreativa och känslomässiga dimensioner. Det är frågan om en inställning där allt kan vara en dikt.

Att röja utrymme för den inställningen är utmaningen med att vara konstnär. Det handlar om att gå på promenad, läsa och skriva. Och om att acceptera att det är ett acceptabelt sätt att vara i samhället. Det är en fortgående process som tar tid.

Tiden för poesin är också det von Hellens ser fram emot med poesidagarna.

– Timmeslånga diskussioner om poesi är sällsynt. Här hinner något bli sagt.

Korrigerad 14.4 kl 13.03: Carina Karlsson deltar i ett författarsamtal på fredagen.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln