Plants linje från förr till nu
Carry Fire (Warner)
ROBERT PLANT
Robert Plant kommer alltid att ihågkommas som Led Zeppelins frontfigur, men hans post-Zepkarriär inkluderar faktiskt fler skivor.
Och i motsats till många andra gamla legender, som upprepat tidigare framgångskoncept, har han efter bandkarriären via sitt intresse för etnisk musik sökt sig vidare.
Hans duoalbum med Alison Krauss (2007) är höjdpunkten i hans produktion efter Zep, men Carry Fire är också en stark utgåva.
Han drar en linje från det förflutna till nuet, med en bluesig botten som inkluderar referenser till Zep – men också keltisk folkrock, bergssånger från Appalacherna, arabiska rytmer och i titelspåret asiatiska stämningar med sitar och harpa.
Skivans enda cover, ”Bluebird Over The Mountain”, växer till en höjdare när här till slut ges rum för ett grymt Bonham-sound, samtidigt som cellisten Redi Hasa och violinisten Seth Lakeman står för motpolerna.
Det är uppenbart att Plants The Sensational Space Shifters är mer samspelta än någonsin, och pricken på i:et är att låten bllir en duett med Chrissie Hynde.
Och att den 69-årige Plant fortfarande har kraft och elasticitet i sin röst är uppenbart. Han har gått ner från de högsta registren, men det mörkare, mer intima uttrycket klär honom utmärkt.
War Is Over (Mascot/Warner)
VON HERTZEN BROTHERS
Musikfamiljen Von Hertzen har ett eget kapitel i den finländska musikhistorien. Bröderna Kie, Mikko och Jonne (tidigare Don Huonot, Egotrippi, Lemonator) styr och ställer i VH Brothers, medan pappan Hasse agerade i 60-talsbandet Roosters och farbrodern Lasse i Roosters och Cumulus.
Inför föregående skiva ”New Day Rising” togs fler musiker in, och musiken orienterades mot en mer hitbetonad powerpop. Men resultatet blev inte det önskade, så på ”War Is Over” är uppsättningen igen reducerad till den ursprungliga brödratrion förstärkt med trummisen Sami Kuoppamäki – och fokus ligger på en tyngre och mer kompromisslös progressiv rock.
Den inledande titellåten växer till ett epos av majestätiska dimensioner, och det blir därefter en aning svårt att leva upp till vad öppningen lovat – men också största delen av det övriga materialet håller en god nivå.
Per Gessle. En vacker dag.
En vacker dag (BMG)
PER GESSLE
Per Gessle hade ett aktivt fjolår, med två album inbandade i Nashville – i våras kom ”En vacker natt”, och på hösten syskonskivan ”En vacker dag”, bägge med den klassiska ljudbilden vidgad via de amerikanska studiomusikerna Stuart Duncan och Dan Dugmore på fiol och pedal steel.
När jag hör ”En vacker dag” ställer jag ändå frågan om han inte vunnit på att ge ut allt Nashvillematerial på en enda skiva. Det hade rymts utmärkt väl, och känslan är nu att den vackra dagen inte tillför något avgörande till den vackra natten.
Fast Gessle skulle inte vara den han är ifall han inte trots allt prickade in några fina sånger, framförallt duetterna med John Holm, Linnea Henriksson och Helena Josefsson (i avslutande ”Fyrklöver”). Akustiskt och smått vemodigt, med rötter i 1960-70-talen.
Petteri Sariola. Inhemsk gitarrbegåvning.
Resolution (Storage)
PETTERI SARIOLA
Petteri Sariola behärskar sin akustiska gitarr så suveränt att han på ”Resolution” inte behöver några andra musiker.
Hans tekniska mångsidighet innebär att han med en jazzmusikalisk grund också tangerar genrer som pop, rock eller folk, samtidigt som han mödolöst prickar in melodier, klanger, harmonier, baslinjer och rytmer.
En musikmaskin som heller inte saknar hjärta. Och det svänger.
Ljudbilden är akustisk och sprängfylld av överrumplande idéer och trådar åt olika håll, och killen lyckas nästan helt utan pålägg skapa en förbluffande klangrikedom.
Allra mest imponerande är han i sina instrumentallåtar, men också de gånger han lägger in sång lyssnar jag gärna.
Highwater (JR)
JOENSUU RIIHIMÄKI
På tredje albumet borrar sig Åbobaserade Joensuu Riihimäki djupt in i den amerikanska rotmyllan. Ingenting nyskapande direkt, men däremot en ömsint och stilfull hantering av traditionen.
Riihimäkis gitarrer kan vara ruffigt elektrisk eller mjukt akustisk – eller skönt lekfull, som i ”I’ve Not Heard?” – men den fungerar alltid lika kongenialt med Sami Joensuus mörka röst. Resultatet är en ärlig och melodisk gitarrock i J.J. Cales, Bob Dylans och ibland också Mark Knopflers anda.
Henrik Jansson
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.