Ann-Christine Snickars 11.10.2022 20:34

”Broarna i Madison County” började som roman men blev stor som film med Clint Eastwood och Meryl Streep , som lade in allt vad de hade av ordlös karisma i rollerna. Som musikal får berättelsen en annan karaktär. Det som varit lågmält ljuder högt och stort.

”Hiljaiset sillat”, som historien fått heta på finska ända sen översättningen av Robert James Wallers roman, är också lite mer än en 90-talssnyftare. Men Broadwaymusikalen lät vänta på sig till 2014 och nu har den finsk urpremiär på Stadsteatern i Åbo i regi av Samuel Harjanne . Den både gör och inte gör det som musikaler brukar.

Berättelsens kärlekssaga är kort, det är den som är i fokus på scenen. Den följs, vet vi, av år av hemlig hågkomst, längtan, pliktuppfyllande liv. Det är tragiskt och vackert på ett avvaktande ganska finstilt vis som musikalen får tänja sig lite för att hantera.

Det finns en knivsudd opera i ”Hiljaiset sillat”, och också andra stilar: lite country och folk, till exempel. Och när Robert och Francesca slår på radion i köket får de en låt som är som gjord för en tryckare. Den stiger ut ur radion och blir ett läckert nummer med Kirsi Tarvainen som vokalist.

Platsen för skeendet är Iowa, USA:s mest utpräglade jordbruksområde, Francesca är jordbrukarhustru i sina bästa år. Året är 1965. Fonden visar ett böljande sädesfält med hög himmel, man tänker gärna på äldre finsk film i landsbygdsmiljö. Där kunde kärlek betyda att välja uppbrott eller starkare förankring i torvan. Finsk publik kan det konceptet.

Scenbilden brassar på med stjärnspäckade natthimlar, en fullmåne som är jättestor. De inramande trädens löv skvallrar om höst. Det ska bli lantbruksutställning i en tätort lagom långt bort. De övriga familjemedlemmarna ger sig av, Francesca får lite egen tid.

In på gården kör Robert Kincaid, han som har i uppdrag att fota broarna i Madison County. Attraktion uppstår, och inte bara det. Fyra dagar av total överensstämmelse blir det innan sista bron är förevigad och Francescas familj kommer hem.

De flesta scenerna är mellan dem, och regin har också understrukit deras bubbla genom att omvärlden får ta plats mest på avstånd. Det blir inga spektakulära masscener. Huvudrollerna hör mest av sig genom sång, oftast känsligt, men det händer att musiken tar kommandot och beskriver känslan så energiskt att den stjäl initiativet från skådespeleriet.

Skickliga sångare vet ändå att dosera uttrycket. Inte minst Jonas Saari , som spelar Robert Kincaid, den kringresande fotografen. Rollen kräver ett försynt, lite sökande agerande, då är det bra att hans röst är generös. Han sjunger liksom omfamnande.

Francesca spelas av Maria Ylipää , men sjukdom gjorde att Anna-Maija Jalkanen i stället fick ta premiären. Den lösningen kompade samtidigt villkoren för berättelsen (och för teatern överhuvudtaget). Det oväntade sker och kräver en insats. Jalkanen klarade det med bravur.

Francesca kommer från Italien och av henne har förväntats anpassning. Jalkanens sång när Francesca minns det krigssargade Neapel hon lämnat har ett särskilt djup – då vänder hon sig också, undantagsvis, mot publiken.

”Hiljaiset sillat” handlar om kärlek som måste räkna med ett förflutet och det närvarandes åtaganden. Mogen, brukar den kallas. Och man vet från början att kärleken blir ett minne och sockrar rundhänt på melankolin.

Men frågor som förtydligar personerna glimtar ändå fram, fast de inte uttalas explicit. Vilken livsradie har en jordbrukarhustru? Vad är den sammantagna kostnaden för ett personligt uppbrott? Hur många gånger kan en människa bryta upp?

Rollerna i berättelsen förblir konservativa, kvinnan stannar kvar och är omhändertagande, han är ensamvarg, en rastlös man med krossat hjärta. Klichén lurar bakom varje kärlekshistoria. Eller omständigheterna. Berättelsestommen jobbar med en ganska nykter blick och man kan se historien om en modig kvinna.

Francescas familj skissas snabbt, men Stefan Karlsson kommunicerar just så mycket som behövs av en man som arbetar hårt och är nöjd med det. Och barnen ( Akseli Ferrand och Marika Huomolin , den senare ersatte Linda Hämäläinen på premiären) är halvvuxet bullersamma. Man håller dem alla i minnet också när de är utanför scenen.

Grannfamiljen, äkta paret som gestaltas av Kirsi Tarvainen, fruktansvärt nyfiken, och hennes man, Lasse Pajunen , som kolugnt hanterar detta, är minnesvärda inte minst för att de är robusta stereotyper, välkända inom finsk scenkultur.

Under föreställningens sista scener har Pajunen också ett eget sångsolo. Men då lägger man i en högre växel för att få trådarna hopknutna, och det krävs att han skyndar på. Synd att det mötet blir så kort.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln