Ann-Christine Snickars 12.03.2024 19:00

Är alla skojare av samma skrot och korn, eller finns det de vi borde sympatisera med? I Mika Waltaris pjäs från sent 40-tal, ”Omena putoaa” (som alluderar på talesättet om att äpplet inte faller långt från trädet), fördelas sympatier på en glidande skala, och riktiga antipatier får inte tid att rota sig, genren är komedi.

”Omena putoaa” spelas på Teatteri Akseli på Humlegårdsgatan i mars och april, i regi av Aleksi Kauppinen. Teatteri Akseli är en föreningsbaserad amatörteater som grundades 2014 och vill skapa meningsfull teater med fokus på gemenskap. Salongen är liten, sitter man på första bänk har man skådespelarna nästan i famnen. I det här fallet är det nästan till fördel.

Pjäsen hör till Waltaris skojarkomedier. Reda pengar är bytet. Ibland är upplägget fantasifullt, som i första scenen, där man först tror sig bevittna något tårdrypande tragiskt. Så ändras filtret och vi ser Ilona från den rätta sidan: hon är en synnerligen kapabel ung kvinna. Hon försörjer sig – och hjälper andra – genom att luras.

Titelns äpple anspelar på att hon brås på sin pappa, den professionella småskurken Jaska, som presenterar sig som styrman men inget har med sjön att göra. Sjöresorna är påhittade som förklaring till den återkommande osynligheten. Nu är han nyss frigiven ur fängelset.

Liksom komedin ”Gabriel, tule takaisin” (som spelats på Kaarina-Teatteri i vår), var ”Omena putoaa” populär på teaterscenerna när dramat var färskt. Efterkrigstidens publik ville ha något sorglöst som ändå kommunicerade en förståelse för vad den nyss genomlevda tidens råhet och knapphet gjort med människorna.

Också ”Omena putoaa” blev film, där knep Tauno Palo rollen som Jaskas kollega Ventti-Ville, och gjorde den till huvudroll. Men att sätta upp pjäsen i dag utan att göra Ilona till centralfigur vore omöjligt. I Ilonas roll håller Sini Hervanto trådarna i sin hand.

Åskådaren ser hur målmedvetna Skojar-Ilona och lojala Familje-Ilona byter plats i hennes ansikte och kroppsspråk, alltid med full koll. Ibland överlappar de varandra, för Ilona och hennes far, som småningom dyker upp, för till en början också varandra bakom ljuset.

Pappa Jaska i Jarmo Mäkinens gestalt är en robust men inte alltför hängiven yrkesskurk, inte slipad som kollegan Ventti-Ville, som i Juha Nordmans tolkning bemöter allt med ett hårt leende och ointaglig arrogans.

Övriga roller tar mått på trions attityder, distanserar eller förstorar. Avståndet i tid tillåter ett visst karikerande, men Waltaris egen tid var inte heller främmande för breda penseldrag, ibland riktigt breda.

Då får man brassa på i vissa roller, han som kallas Filosofen (Kari Leino) kan fritt domdera om att allt arbete tjänar storkapitalet, och därför ska undvikas. Den gamla herrn (Reijo Virtanen), som är stenrik och dödssjuk, är den enda som förhåller sig konsekvent, han har ju redan pengar och kan tillåta sig det.

Viktigast är hur man fintar sig fram, finns inget skyddsnät blir allting ett spel. Vissa roller har lite av budbärarkaraktär, som herr Walter (Ismo Reunamo) och kan dämpa tempot, men flera skådespelare dubblerar i olika roller och får till ett myller. Ockraren Judas (man ryser av många skäl vid namnet) börjar då likna kassaskåpssprängaren Kalle (bägge görs av Hannu Rinne), och advokaten (Sirpa Rinne), som till slut kommer med både dödsbud och goda nyheter, har drag av Anderssonskan, en roll hon inleder med, som förmånstagare när Ilona lyckas i sitt penningfiske.

Hos Waltari brukar skojaren själv till slut luras, men Ilona blir i stället kär i Usko (Karri Mattila), som tar sats i stort upplagt lurendrejeri, men lägger ner – på grund av kärleken, tro det eller ej. Tilliten är alltid skör eller falsk i Waltaris komedier.

Det sociala ramverket får man föreställa sig. 40-talets publik levde i samma kontext som pjäsen. Vi lever i stället i det som diffust kallas ”ett hårdnande klimat”, och kan bara hoppas att vi i framtiden inte behöver förlita oss på en Ilona som bluffar fram pengar så vi kan betala tandläkarräkningen.

Välsmort musikspår är dansmusik från mellankrigstiden, jazziga, rastlöst pådrivande melodier inspelade av Aninkaisten sävel. Mitt i oron sitter man och vippar med foten.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln