ÅU 14.10.2019 20:34

Aleksi Telilä

Nu filmar vi. Jussi (Mikko Jäästö) som ska hitta en fru på bästa tevetid förbereds med kaffe och puder (av Varpu Jokimaa och Ritva Huotari). Kameramannen (Juha Lettinen) och producenten (Teresia Harri) i startgroparna. ”Heila hakusessa” är den finska premiären av ”Vem tar vem?”, Teaterboulages sommarpjäs 2017.

Heila hakusessa (Vem tar vem?)
av Daniela Franzell
Översättning: Skini Lindgård
Regi och musik: Riddo Ridberg
Scenografi: Minna Ihalainen
Dräkter: Annina Kuula
Ljusdesign: Ville Salminen
Ljuddesign: Jouni Oksala
I rollerna: Mikko Jäästö, Jarmo Selin, Anne Rinne, Jussi Tanhuanpää, Sari Pirttimäki, Anne Höglund, Krista Karhunen, Teresia Harri, Juha Lettinen, Ritva Huotari, Varpu Jokimaa, Sanna Ohvo, Minna Huhtala, Hannu Rinne, Mari Tanninen.
Föreställningar på Kaarina-teatteri 11.10 – 14.12.

Daniela Franzells pjäs ”Vem tar vem?” som var Teaterboulages sommarpjäs för två år sen har fått sin premiär på finska på Kaarina-teatteri i grannkommunen som ”Heila hakusessa”. Den handlar om bonden Lasse/Jussi som aldrig hunnit skaffa sig en käresta och som går med i en reality show för att få till det.
Scenen är ett stort bondkök där teveteamet strax ska dra in. I Pargas var det skapat med en lite lekfullt ironisk glimt i ögat av scenografen Minna Ihalainen: omaka tapeter, en röd virkad gardinkappa, som kvarglömd efter en jul för evigheter sen.
Nu är köket hur prydligt som helst, gråblå skåpdörrar ovanför diskbänken, ett (säger ett) konstygnsbroderi på fondväggen, golvet täckt av randiga trasmattor. Jasså, det ser ut så här nu, tänker man, bläddrar fram namnet på scenografen – högst densamma Ihalainen. Hon har gehör.
Den svenska versionen tog ut svängarna i komiken och hade ett band konstant närvarande på scenen. I S:t Karins har man ingen levande musik, men vokalisten är kvar, och hon (Sanna Ohvo) får nästan tydligare rollen av förmedlare mellan såpans tillklippta version och människornas verkliga belägenhet.
Finsk scenkonst har också en grundmurad tradition att skildra vanliga människor så att individualiteten sitter kvar. Riddo Ridberg som regisserat bägge versionerna har tagit fasta på det. Till Ridbergs superkrafter hör att han kan lyssna av aktörerna han har att göra med och ta det bästa ut av dem. Kaarina-teatteri opererar också på liknande sätt som Teaterboulage, på föreningsbasis, med amatörer som har stor potential.
Bonden Jussi gestaltas av Mikko Jäästö, han är lite blyg men på intet sätt initiativlös, det är ju han som driver gården nu. Jäästö har ett fint kroppsspråk, försöker inte heller plocka några komiska poänger genom att måla sin roll med skarpa konturer.
Leksa, Jussis kusin och granne (Jussi Tanhuanpää), har ett finger med i spelet, han har knuffat in Jussi i tevesåpan. Leksa är i sig en show, och Tanhuanpää har försett honom med en saftig dialekt. Han blir på alla sätt Jussis motsats.
Kusin Leksa är ett så kallat original, men rollerna som fästmökandidaterna får lov att balansera på slakare lina. Sari Pirttimäki, Anne Höglund och Krista Karhunen gör trion som anländer som oskrivna blad i tevemanuset – och som mer eller mindre ska agera mot de uppgifter de får i showen. Karhunens Katri, som inte kan dölja sina bekymmer, fastnar bäst i minnet.
När showen ska ta fart riskerar dramat få en svacka, men platsens verkliga personer börjar i stället tränga sig på. Jussis föräldrar tar allt mer plats. Jarmo Selin och Anne Rinne har en atmosfär av välvilja runt sig, man känner sympati för dem. Särskilt Anne Rinne börjar man tycka om där hon stökar runt i sitt hem (fast det är sonen som har nedre våningen nu) och kommenterar allt som hon förstått och missförstått.
Komedin skruvas upp när Angelina, en italienska med cateringfirma, tränger sig in i upplägget med köttgryta och allt. Minna Huhtalas Angelina har en svada som bara Leksa kan mäta sig med, hon är också den enda av alla inblandade rollfigurer som riktigt tycker om att ha publik.
För producenten (Teresia Harri) och kameramannen (Juha Lettinen) är detta bondkök bara ett i raden av många. Kameramannen har bantat ner sin kommunikation till ett enstavigt minimum, producenten pratar på, tills hon själv får syn på vad hon håller på med.
Deras koncept faller ihop av tyngden hos det reellt existerande: kossorna har rymt, grannflickan, också bonde, stiger in i dramat. När hon (Mari Tanninen) tar av sig gummistövlarna omintetgör hon alla tevemanus i världen. Det är det här resoluta som ger komedin den värme den behöver.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln