ÅU 05.09.2022 15:59

Pjäsen ”Mitt och Ditt och Mitt” är skriven av den rikssvenska dramatikern Anders Duus. För turnébruk är den regisserad av Dick Idman och producerad av Nylands svenska ungdomsförbund. I höst är det Åbolands tur att se den.

Pjäsen har många roller men är för två skådespelare, en håller sig till samma genom hela föreställningen, den andra byter karaktär efter situation.

Karaktären av lek understryks av ett inskrivet parodiskt grepp: parodi på vuxenvärlden. Men när det bränner till är det sandlådans/skolgårdens direkta skoningslöshet som gäller.

Skådespelarna Åsa Wallenius och Anja Bargum navigerar med lätthet i denna bergochdalbana och etablerar från början kontakt med publiken, är på plats på scenen innan det hela börjar.

Det bidrar till en känsla av trygghet som kan behövas, för innehållet är ganska krävande. Vad gör man när man utsätts för påtryckning av omvärlden och det känns som om man måste lämna ifrån sig något, sina käraste grejer, kanske?

Det börjar med att Haralsson (konstigt namn, ett leknamn) inte vill gå till jobbet, det är så motbjudande och slipsen som hör till klädkoden är oöverkomligt ful.

Och det gör ont i benet också, men H:s partner förklarar med vuxenröst att det är tvunget att gå, pengarna behövs.

Haralsson (gestaltad av Åsa Wallenius) är man eller kvinna, för berättelsen spelar det ingen roll. Som uppmuntran får H. en lyxförpackning med fyra eleganta slipsar av sambon, lyckan är stor och det är lätt att ta sig till jobbet. Alla slipsarna är med, förstås.

Tenderar ”för-snäll-formuleringen” att lägga ansvaret för situationen på den utsatta?

Nu börjar prövningarna. H. utsätts genast för attacker, subtila eller öppet hänsynslösa, av dem som vill lägga vantarna det fina. H. kan inte stå emot, fast varningens ord hemifrån ringer i öronen.

H. är för snäll för sitt eget bästa, såna här situationer är inte obekanta.

H. vet: sambon blir väldigt besviken om slipsarna, givna med kärlek, bara försvinner.

För snäll, det är just formuleringen som används.

Man säger ju så i dagligt tal, det är en grovt tillyxad användning av ”snäll”.

Är det inte i stället fråga om svårigheter att stå emot press och påverkan? Och att för-snäll-köret tenderar att lägga ansvaret för situationen på den utsatta?

Pjäsens form är öppen för såna frågor. Lekens form provar sig fram.

Man hoppas att de som beställer föreställningen också ger tid för diskussion.

Åldersrekommendationen 5–10 år, men man kan fråga sig om det bara är barn som råkar ut för detta. Förstås inte.

Bra tolkningar av martyr och veritabelt pisshuve

Greppet att låta vuxna spela barn som leker vuxna, som stup i kvarten faller tillbaka på sandlådans skamgrepp, är underhållande och lite hemskt. Också för vuxna.

Befrielsen är att man kan garva åt de utstuderat avslöjande porträtten av elakingarna. Anja Bargum gör läckra tolkningar av arbetskamrater (typ martyr, typ veritabelt pisshuve), en utsökt elak chef, en städare med usel självkänsla.

Scenerna demonstrerar situationer som kräver att mötas med ett ”nej”. Och berättelsen (och målgruppen) kräver också att slipsarna till slut återbördas till rätt ägare. Hur det går till är fint och nyttigt att se.

I efterskott kan man reflektera över vilken sida har man själv varit på när ägodelar trollats från den rätta ägaren till den som ”måste ha”.

Föreställningen är glad, men väjer inte för att frågan har smärtsamma aspekter.

Teaterformen ger snäll-diskussionen ett nödvändigt perspektiv. Och mer än om förlorade saker handlar pjäsen om självkänsla. På slutet får Haralsson sin tillbaka.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln