Ann-Christine Snickars 02.02.2023 17:30

Föreställningen ”Storm”, en pjäs av Hanna Åkerfelt , pulserar i en länge – på olika nivåer. Den kretsar kring två kända förlisningar (1929 och 1947) utanför Utö, ett samhälle där hon själv har släktrötter. Premiärpubliken i Nagu, Framnäs, sitter kvar en stund efter stillnade applåder, samlar sig för uppbrottet.

Den sista scenen med de tio levande ljusen som tänds efter tio döda i förlisningen av Park Victory gör oss tysta och vördnadsfulla. För det är inte bara teater, ljusen tänds för dem varje jul på Utö, deras namn är infogade i öns minne.

Berättelsen involverar många, invånarna på Utö och fartygsbesättningarna. Men pjäsen använder sig av bara fyra skådespelare som glider mellan olika roller. Övergångarna gestaltar ordlöst den enskildas del i grupp och sammanhang, de sker mest övertygande när kontakten mellan positionerna upprätthålls med blickar eller precisa gester.

Spelsättet markerar också olika tidsnivåer: den tid då olyckorna inträffade och vad man vet skedde då, och tiden efteråt, när man minns och berättar om dem. Rollöverskridningarna får dem att sammansmälta, man får en förståelse för det skedda, utan att ställa sig utanför. Det är detaljerat, men på en representativ nivå, utan dokumentärens envetenhet och ensidiga bundenhet till fakta.

Regissören Julian Garner har tidigare arbetat med Hanna Åkerfelts texter, de har följts åt i teaterarbete en lång tid och det syns i det självklara sätt som textens konkreta nivåer binds ihop med en mäktig djupdimension, människans litenhet och storhet under stora prövningar. Det finns en grundförståelse mellan text och regi som inte är alldeles vanlig.

Det är största möjliga drama, liv och död. Men berättelsen låter sig också (just för att händelserna inträffat på riktigt) berättas åt olika håll, som ett imperativ att bistå nödställda som gäller alltid och framåt, eller som något som vänder sig inåt och begrundar det vi kan gå vidare med i våra liv och det som inte kunnat räddas. Alla nivåer kräver sin form av mod.

Att stoffet är dokumentärt markeras med kartor och pekpinnar och resuméer om utryckningar och hur de utfallit. De scenerna är lite skolmästaraktiga, men med glimten i ögat. Den som inte har kännedom om historien (fast var och varannan invånare i Åboland vet säkert något om Park Victory) hinner knappt notera att det är en hjälpsam gest för att få en att hänga med.

I första delen inträffar motorseglare Drakens förlisning 1929, i den andra går det amerikanska lastfartyget Park Victory under julen 1947. I bägge fallen hade det antagligen varit slutet för alla, om det inte varit för invånarna i Utö, som gjorde allt de kunde för att rädda de nödställda.

Det är största möjliga drama, liv och död. Men berättelsen låter sig också (just för att händelserna inträffat på riktigt) berättas åt olika håll, som ett imperativ att bistå nödställda som gäller alltid och framåt, eller som något som vänder sig inåt och begrundar det vi kan gå vidare med i våra liv och det som inte kunnat räddas. Alla nivåer kräver sin form av mod.

Föreställningen sträcker sig, fast den på scenen inte talar om det, också mot en tredje förlisning i vår tid. September 1994. De som var kapabla att förstå en nyhetsutsändning minns den isande känslan efter meddelandet att en bilfärja ”… med nästan 900 mänskor ombord sjunkit utanför Utö”.

September 1994 sitter inpräglat oss och ger händelserna i ”Storm” resonans. Deras konkretion, fast de beskrivs i fragment, är överväldigande. Men fastän ”Storm” rör vid fasa och tragik är föreställningen inte förkrossande, snarare upplyftande, tack vare människornas osjälviska insatser.

Pjäsutrycket vilar på dialogen, och man kunde tänka sig den renodlat akustisk som ett ljuddrama, med exakt samma ljudeffekter, sparsamma, tydliga. Rösterna är den dominerande beståndsdelen, hur de växlar får också fram förfluten tid och det närvarande, som täcker mycket mer än ögonblicket.

Men scendimensionen är viktig. Hanne Horte-Garners scenografi är stiliserat enkel, men varje element har en funktion, eller flera. Varje föremål har ett värde, kan vara räddningen i en kritisk situation. Och det materiella är till för att delas med nödställda. Det vi ska leva av ska inte förslösas, det tillhör också den återhållsamma scenografins budskap.

Scenen ger oss kropparna som kollektiv, och som enskilt utsatta frusna sjömän på ett skär som kämpar för livet. Som motkraft räddarnas muskelkraft och resolut vardagliga målmedvetenhet, scenerna lyfts och blir ibland tidlösa som målningar.

Skådespelarna utgör en rörlig enhet, man är imponerad av det. Men man kommer också ihåg enskilda sekunder, som när Stella Laine med minimal förskjutning i hållning och mimik blir ett barn som berättar en historia för en skeppsbruten sjöman.

Eller hur Sofia Törnqvist mitt i ett steg förvandlas från en chockad nödställd till motsatsen, en varm och praktisk hjälpare. Hur Jon Henriksens skeppsbrutna kapten med ren viljekraft håller modet uppe: vi har blivit sedda, vi kommer att bli räddade! Och hur Henrik Heselius talar fram den modiga sjöman som trotsar vågorna och simmar mot sin räddning.

Skådespelarna betraktas från två håll, scenen är uppbyggd som ett fartygsdäck eller som en ö mitt emellan två publiksektioner. Man blir starkt medveten om att man är en bland andra, en trygg känsla, fast inte kravlös. Recensenten känner hur rollen anfrätts lite i kanterna: mycket vill man dryfta och lyfta fram kring föreställningen, men en del vill man fortsatt bevara tyst inom sig. Den upplevelsen tror jag är delad.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln