Ann-Christine Snickars 01.04.2023 10:00

Louisa M. Alcotts ”Little Women” kan väl ses som alla seriösa flickböckers moder. Den läses och ges ut än i dag, fast den kanske skyms av filmatiseringarna.

Senaste filmversion kom 2019, den var stjärnspäckad och klämde in allt som var möjligt av romantiska förvecklingar.

På väg till premiären på Stadsteaterns ”Pikku naisia” inser jag att jag inte brytt mig så mycket om fortsättningen på historien, som Alcott skrev för att läsarna ville veta ”hur det gick”.

Jag hade levt lycklig med slutscenen i del ett, där allt för ögonblicket ordnat sig, och Jo och Laurie ler mot varandra, där de reflekteras i en spegel. Snyggt!

Men kärlek och äktenskap är på tapeten också i första delen av ”Little Women”. Det är bättre att leva i ett penningfattigt men kärleksfullt förhållande, lär sig flickorna March, än materiellt rikt men emotionellt otillfredsställande. Fru March (på scenen Riitta Salminen) tar upp ämnet mer än en gång.

Berättelsen om flickorna March handlar om flickuppfostran, som inom de kristna idealens gränser gynnar flickors frihet, friheten att odla sin begåvning och uttrycka sig, utan att fingra på plikten att ta andra i beaktande. Deras olika personligheter är skildringens kärna och charm. ”Unga kvinnor” är också en berättelse i krigets skugga. Och fastän kriget är närvarande bara i oron för fadern vid fronten, känns just den aspekten angelägen i dag.

Otto-Ville Väätäinen

Satu Rasilas bearbetning baserar sig på Alcotts två böcker och på filmatiseringarna. Hon gör Jo – dottern med skrivambitioner – på ett naturligt sätt till berättaren. Det är lätt att tycka om Jo i Isla Mustanojas gestaltning, liksom det är lätt att tycka om hela skaran. De kommer bäst till sin rätt när de samspelar i scener som arbetar nära förlagan. Sådana finns det gott om.

Det finns andlöst vackra ögonblick där fondens (emellanåt animerade) landskap plockar upp en känsla som är stark och blandad, och kanske pekar framåt mot prövningar som flickorna inte besparas. Ofta är då den känsliga och musikaliska Beth involverad, hon spelas innerligt av Anna Airola (som den tevetittande publiken lärt känna i den stökiga och träffsäkert roliga serien ”Aikuiset”).

Scenografin innehåller också ett par höga, mobila trappstegar försedda med en plattform som har rum till exempel för ett litet skrivbord. Jo är den som har förtur till den positionen, som berättare behöver hon överblick. Stegarna tillför också en upphöjdhet som kontrasterar mot den gestaltade vardagen.

Alla scener där syskonen tar sig ut ur det föreskrivna, reagerar spontant på sin omgivning, har dragningskraft. ”Ni ser alltid ut att ha så roligt”, säger grannpojken Laurie avundsjukt. Hans viktiga roll bärs av Samuel Kujala, galant och skojfrisk.

Alla mansroller i Alcotts berättelse är annars ofattbart hyggliga och respektabla. På scenen får de lite mer realism, i alla fall mer kropp och inte bara eterisk välvilja. På scenen görs faders- och farfarsrollen av samma skådespelare, Kimmo Rasila, dock med en plastik som får en att kolla en gång till i rollistan om det stämmer.

Scenografin innehåller också ett par höga, mobila trappstegar försedda med en plattform som har rum till exempel för ett litet skrivbord. Jo är den som har förtur till den positionen, som berättare behöver hon överblick. Stegarna tillför också en upphöjdhet som kontrasterar mot den gestaltade vardagen.

Den fattiga läraren John Brooke tolkas med en anstrykning av arrogans av Markus Ilkka Uolevis, i alla fall ända tills han får respons av Meg, som först inte vet riktigt hur man beter sig när man är kär och ändå vill lyda föräldrarnas goda råd.

Meg (Katariina Havukainen) som har den mest förutsägbara rollen i syskonskaran måste också nån gång få utlopp för en egen individualitet. Det kan ske i systrarnas hemliga klubb, Pickwick-klubben, där de parodierar män och gubbar.

Där kan också Amy (Linda Hämäläinen), som lider av att vara yngst och ibland känner sig åsidosatt, dundra på för allt hon är värd.

”Unga kvinnor” är en story som är mer än 150 år gammal, men den innehåller något som absolut liknar en frigörande Dragking-workshop! Toppen!

Regin vill mycket med helheten, det resulterar i också en viss spretighet. Den vill ibland med eftertryck köra in vår tid i själva historien.

Publiken tål och förtjänar omskakningar, och nutidsmusik från olika genrer kan också markera en väg ut ur det begränsade familjelivet. Den ständigt lysande skylten med texten ”Pikku Naisia” försvarar sin plats.

Men att inleda med ”These Boots are made for Walking” ger berättelsen en helt ny startgrop. Döttrarna March är ju uttryckligen uppfostrade att inte trampa ner andra.

Låten kan förstås bli skäl till att låta kläderna markera frigörelse. Jo sticker ut inte bara med avklippt hår (generationer av flickor minns varför hon lät saxen gå), utan också av och till med avklippta jeans. Och boots.

Dräkterna hör ju till teaterns sätt att påverka, visuellt och intimt personanknutet. Men när teater som gestaltar något historiskt vinkar till oss med föremål från vår egen tid utan att de bär på någon annan betydelse än sin triviala (smooties till systrarna March!) ser det ut som en eftergift åt en loj publik som måste väckas med igenkännbara objekt!

Uttrycket är specifikt, men intrycket blir oprecist. Då längtar man till de större, rena scenbilderna, där människorna genererar känslor och reaktioner. Lyckligtvis är de strax där.

Filmen och litteraturen har länge lyft flickor och flickskap som motiv, och teatern har inte varit helt blind för det, men ”Little Women” har till dags dato haft bara två proffspremiärer på finska.

Stadsteatern i Åbo är den första som släppt till stora scenen. Det var dags.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln