PJÄSEN: ”Tuut sie ottamaan jotakin?” serverar en förståelse av vad flykt och förlust är – konkret på en djup tallrik
”Tuut sie ottamaan jotakin?” är en varm och medmänsklig uppmaning, fraserad som en fråga. Vill du kanske ha något att äta? Så heter föreställningen som ges i april Åbo och är ett samarbete mellan arbetsgruppen, Tehdasteatteri och kulturväsendet i Fredrikshamn.
Den är en form av dokumentärteater som baserar sig på insamlade berättelser om hur det är att förlora sitt hem på grund av våld och krig. Fokus är på den personliga förlusten, inget rum ges åt ställningstagande eller anklagande.
Tuut sie ottamaan jotakin?
- Koncept: Eeva Kemppi
- Planering och sceniskt utförande: Onerva Helne, Eeva Kemppi och Katriina Tavi
- Översättning och tolkning (ryska): Irene Usano
- Översättning (engelska): Aliina Lindroos
- Inläsningar: Ljuba Inno, Hanna Posti-Ahokas
- Ljudeditering: Tomi Pekkola
Föreställningar på Tehdasteatteri 14.4–23.4.
På nolltid dras publiken in i en omvälvande känsla. Det som beskrivs i medierna med hjälp av siffror och som resultat av militäroperationer stiger fram som ett minne, anonymiserat men för evigt ingraverat. De som sammanställt det sceniska, Onerva Helne, Eeva Kemppi och Katriina Tavi, kommer direkt publiken nära.
Vi sitter i en ring kring en spelplats täckt av mattor. Trasmattorna rullas ihop och blir den packning man skyndsamt tar med sig vid en evakuering.
Innehållet i en säck potatis radas om och om igen på mattorna som efter hand rycks undan. Människor som potäter, tänker man, så ansiktslösa blir de flyende för oss. Som ett svar skulpterar en av skådespelarna fram ansikten i potatisarna.
Finland har en egen flyktinghistoria, och föreställningens namn hänvisar just till det karelska. Och flykt är inte bara en generations erfarenhet, den blir en del av släkthistorien, värnad i traditioner man håller fast vid eller nergrävd och gömd.
Att se sina hem brinna, att på ett ögonblick samla tillhörigheter i uppbrottet, att vänta i evigheter i ett bombskydd. Sådant skymtar fram, men också anpassningen till ett nytt liv och allt det innebär av frusna minnen, ständig längtan.
Men för den som kunnat återvända uppenbarar sig kanske en ny besvikelse: platsernas förfrämligande, språket som förändrats, inget som väntar en.
Det finns något stort i att dela en måltid med okända, smaka något nytt. Här är det påtagligt gränsöverskridande, ett sätt att dela sorgen över förlorade hem i Karelen, Ukraina och i alla förhärjade områden som människor tvingats lämna.
Aktörerna tar först plats med digra pappersbuntar på armen: så många är historierna, så mycket ord! De kompletteras av inlästa sekvenser som ibland går på ryska eller engelska.
Återgivningen är enklast möjliga, en av aktörerna går fram till en laptop och klickar fram en ny sekvens.
Men berättelserna är också kropp, något som gestaltas i stiliserade rörelsemönster, där man turas om att bära varandra eller visar sin känslas kraft i en enskild dans.
Efter iscensättningen där vi är åtskilda som aktörer respektive åskådare följer en nästan lika lång sekvens där gränsen är upphävd och publiken (i skrift eller bild) får formulera tankar om vad som är ett hem, och på det sättet lämna sitt spår.
Avslutningen är en gemensam måltid, det serveras ugnsgröt av bovete och små bröd i form av fåglar, en europeisk vårtradition, som firar lärkans återkomst.
En traditionell teaterpublik brukar ibland värja sig mot deltagande av den typen. Men det finns något stort i att dela en måltid med okända, smaka något nytt.
Här är det påtagligt och känsligt gränsöverskridande, ett sätt att dela sorgen över förlorade hem i Karelen, Ukraina och i alla förhärjade områden som människor tvingats lämna.
En delad måltid är att komma i kontakt med förbundenheten, alla dess nyanser.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.