PJÄSEN: Turun Ylioppilasteatteri berättar om Karelenflyktingar, men ”Ikävän maa” för tankarna till krig och uppbrott i dag.
Ikävän maa
Manus och regi: Sara Koiranen och Vilja Lehtonen
Musik och ljuddesign: Aino Lehtovaara
Ljusdesign: Irene Lehtonen
Scenografi och dräkter: Timo Tamminen
Maskering och frisyr: Katariina Tasala
Dockdesign: Anna-Maria Vänskä
I rollerna: Salla Anttonen, Helvi Ermala, Juho Hankela, Noora Happonen, Helmi Henell, Jorma Immonen, Toni Kerttula, Iiris Korhonen, Saana Koukku, Aino Murtoniemi, Iiris Suvitie, Arttu Tikkanen
Turun Ylioppilasteatteri, premiär på Vanhalinna 7.7.
Turun Ylioppilasteatteris sommarpjäs på Vanhalinna har blivit tradition, och den kräver och ger något mer än scenen i stan. I år sätter man upp en nyskriven pjäs om karelarna, den största flyktingströmmen i vår historia hittills.
Angelägenhetsgraden är hög. Minnet av flykten och av hemlängtan kan falna men blossa upp igen. Minnet kan skapa en bättre förståelse för dem som hamnar i samma katastrofala belägenhet.
Pjäsen heter ”Ikävän maa” (Längtans land) och är skriven av Sara Koiranen och Vilja Lehtonen , som också regisserat tillsammans.
Den handlar om tre systrar från Metsäpirtti vid Ladoga och hur de först evakueras till Suonenjoki och sen vidare till sydvästra Finland. Texten tar sig friheten att placera dem i Lundo.
Tiden är förlagd till fortsättningskrigets sista år. Man lever sitt vanliga liv, fastän med varuknapphet och oro. Man bjuder till fest, men avbryts av nyheten om rysk offensiv.
Storasyster Lempi blir bara nästan gift och mamma som vill ta farväl av sin by hinner inte med tåget.
Innan man vet ordet av är man i Lundo och gårdens kyliga härskarinna ( Saana Koukku ) frågar med is i rösten: Hur var namnet? Finns det boskap? Boskap finns, en fantastisk ko-representation skapad av Anna-Maria Vänskä , rasen är småvuxen men behöver flera dockförare för att ta sig fram.
Den lilla flyktinggruppen, systrarna och grannen Eino, för gammal för att ta till vapen, får inte plats i boningshuset (där finns ju bara tjugo rum!) utan får sova på logen. Gårdsfolket granskar vilken nytta de kan ha av dem – inte stor, kommer man till.
Äldsta systern, Lempi Suvimäki, gestaltas av Helvi Ermala med beslutsamhet och karisma. Lempi tvekar inte att säga ifrån till husfolket.
Hennes utspel innefattar också mycket mer än orden, ett trotsigt ansvarstagande pulserar ständigt i rollen: ansvar för systrarna och Eino, ansvar för minnet av mamman och allt liv som blev kvar, traditionerna som riskerar att falla i glömska fortare än kvickt.
Syster Lyyli ( Iiris Suvitie ) är snabbtänkt och livlig, vill inte annat än bryta upp och få ett självständigt liv på egen hand. Lillasyster Kerttu ( Aino Murtoniemi ) är bara barnet, skolkamraterna kallar henne ”ryssä”.
Eino ( Jorma Immonen ) bokstavligen förgås av längtan hem till Ladogas stränder.
Att ta emot flyktingar är ett svårt uppdrag och pjäsen visar upp olika grader av oförstående och framväxande sympatier. Alla får lov att förändra sig, några väldigt mycket.
Mest svider det för bönderna att stycka av sina hemman för att ge karelarna möjlighet till uppehälle.
Sådan var integrationen då. Pjäsen visar i migrationsinspektörens gestalt med vilken brådska man genomförde den.
Han ( Arttu Tikkanen ) är stressad och tafatt, ganska välvillig på det hela taget. Han lyssnar lite, men vill inte höra allt. Hur det ska avlöpa hänger på de enskilda.
”Ikävän maa” är en pjäs som är smärtsamt aktuell. Sara Koiranen och Vilja Lehtonen har också undgått att trilla i en idealiserande nostalgifälla. Pjäsens själva syfte är, tror jag, att förstöra sådana fällor.
De utnyttjar skickligt miljön på Vanhalinna och publiken som blir inkluderad – inte direkt anropad och tilltalad, men inbegripen i rörelsen.
Publiken får lov att förflytta sig ganska ofta, mellan inne och ute, mellan logen och gården. Inom föreställningen sker det förberett och smidigt, men som åskådare känner man hur uppbrottet tar plats i en, det är en orolig och bottenlös känsla.
Det är en känsla som gör en beroende av andra, som gör en uppmärksam på andra. I det konkreta på plats: först vill man roffa åt sig de bästa platserna vid utescenerna, men efter ett tag verkar de flesta börja bry sig mer och låter någon annan få dem.
Regissörerna har också öga för hur man utnyttjar utomhusrummet. Ibland fjärmar sig skådespelarna långt från spelplatsen, man får söka dem med blicken, själv hålla dem inom synfältet.
Det är en spännande och uppfordrande upplevelse, i sammanhanget nyttig.
Samtidigt innehåller det utspridande greppet en humor som genomsyrar hela föreställningen, allt får mycket rum, livsglädjen också.
Samtliga skådespelare tar också den plats de behöver, rollerna har rymd. Och där man behöver dubbleringar tycks det finnas en mening i hur de är fördelade, det är väldigt omsorgsfullt och snyggt gjort.
Sommarteater ska ha sång och musik och ”Ikävän maa” måste också ha det. Sångnumren har också en underliggande dubbelhet, de är organiskt inordnade in dramat, men låter skådespelarna stiga ett steg ur sina roller, bli kommentatorer. I sångerna blir de en kör, med körens dramatiska uppdrag.
Den sista sången som heter just ”Ikävän maa” önskar man att kunde leva vidare, den samlar ihop känslor av sorg och förlust men också energisk livsduglighet. Längtans land, är det platsen man lämnat eller den där man får lov att slå rot?
De sista stroferna ljuder starkt under träden och mellan grenarna skiner kvällssolen åskådaren i ögonen. Skuggar man med handen kan man se att sångarnas frimodighet blandas med rörelse.
Samma känsla intar publiken.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.