Ann-Christine Snickars 22.08.2024 18:00

Pajtim Statovcis andra roman, ”Tiranan sydän” (Tiranas hjärta) har sin urpremiär som scendrama på Stadsteatern i Åbo. Debutromanen ”Kissani Jugoslavia” (Min katt Jugoslavien) fick också sin scenversion, på Nationalteatern i Helsingfors. Dess bryska lekfullhet fick ett gott mottagande.

I ”Tiranas hjärta” finns inga förföriskt föränderliga djurgestalter förutom i de mytiska berättelser huvudpersonens far berättar. I stället följer läsaren/åskådaren huvudpersonens resa mellan olika kontinenter och identiteter.

En är växlingen mellan man och kvinna, i scenversionen pekar huvudpersonen Bujar genast ut den. Bujar kan lätt passera både som man och som kvinna. Romanen är en jagberättelse, där kan man undvika beskrivande pronomen smidigt. Men det är bara en poäng i berättelsen, som arbetar med gräns(löshet)er i tid och rum – och inom individen.

Scenversionen har uppmärksammat det, scenbilden på Stadsteaterns lilla scen (skapad av Jani Uljas) är en öppen plats där rumskänslan i första hand byggs av ljussättningen (av Jari Sipilä). Det kan vara dramatiskt mörkt och lågt i tak i Tirana då berättelsen tar vid och Bujar är fjorton och han fantiserar om ett annat liv med kompisen Agim. Mot fondväggen finns också en smal upphöjning, som en trång trottoar, den beskriver i mina ögon hur lite svängrum personerna har i det tidiga 1990-talets Albanien. Bujar och Agim måste helt enkelt därifrån.

Regissören David Sandqvist påpekar att Statovcis skrivsätt tangerar sagan. Och mottagaren förstår också att det ”Albanien” som Bujar och Agim lämnar inte bara representerar den existerande staten utan lika väl kan vara en inre belägenhet som läsaren/åskådaren kan känna igen från sitt eget liv.

Sandqvist har reflekterat noga över skillnaden mellan berättelsen som roman och som teaterföreställning. Ganska träffande beskriver han i programbladet skönlitteraturen som ett hemligt fördrag mellan författare och läsare, medan teatern arbetar synligt med kropp och rum. Och tid, skulle man vilja tillägga.

Scenens ”Tiranas hjärta” måste ändå lämna romanens karaktär av väv, där minnet av skikt som passerats kan väckas av ett enda ord, och i stället lita till episodernas intensitet. Den håller alltid då relationerna är det drivande, när de blir illustrerande har den en tendens att förflyktigas eller ty sig till det komiska, som hos Statovci annars i regel är indirekt, som ett ständigt aktuellt fast rätt lågmält perspektiv.

Läsningen av romanen tar så mycket längre tid, och berättelsen växlar färg allteftersom man reagerar, ungefär som vissa smyckestenar sägs reagera på sinnestämningar. Man ser att det sker, men fattar man hur det hänger ihop? Kan man förutse sin egen väg och utveckling? Är man överhuvudtaget samma människa livet igenom?

”Tiranas hjärta” är skriven av en författare som bott hela sitt liv i Finland, men storyn närmar sig Finland utifrån, ser det med en migrants ögon. Upptagandet i det finländska samhället skildras som reality-teve där aspiranter får tävla om ett skivkontrakt med den förmåga och den personliga historia hen kan servera. Det är helt utan nåd. Liknelsen är genial och har också i scenversionen kvar alla sina undertoner.

Scenens ”Tiranas hjärta” måste ändå lämna romanens karaktär av väv, där minnet av skikt som passerats kan väckas av ett enda ord, och i stället lita till episodernas intensitet. Den håller alltid då relationerna är det drivande, när de blir illustrerande har den en tendens att förflyktigas eller ty sig till det komiska, som hos Statovci annars i regel är indirekt, som ett ständigt aktuellt fast rätt lågmält perspektiv.

Lösningen på Stadsteatern är Bujars (och alla hans alias) ständiga närvaro på scenen. Niki Rautén har huvudrollen, kan också bära den genom dess föränderlighet. Han håller ögonblicken levande, man imponeras av det. Rautén har identifierat sig som icke-binär, det kan vara en vetskap som får en att se annorlunda på gestaltningen. Eller så inte. Inverkan finns mer på teatern som offentlighet än på något som bör pekas på i just den här föreställningen. Att också teatern tar upp frågor om könstillhörighet är ju nödvändigt, och inte en dag för tidigt.

Bujars parhäst Agim gestaltas av Saban Ramadani, avväpnande som ung kille som vill vara tjej, tar stryk av sin pappa i stället för att förtränga det. Ramadani återkommer i rollen som Sammy, den maffiga men svekfulla dragartisten i New York.

Den episoden går ganska fort förbi, och mer plats ges för Helsingforskapitlet, där Tanja, född Tom, kämpar för att få samlivet med Bujars aktuella version att fungera. Ella Lymi gör Tanja med en rörande skörhet, hon vill absolut inte väcka någon uppmärksamhet eller skapa konflikt. På scenen blir sveket mot henne bottenlöst mörkt och tydligt.

Ella Lymi har också rollen som Bujars hunsade syster i Tirana, och persongalleriet kompletteras av Minna Hämäläinen, Sami Lalou, Ulla Reinikainen, Riitta Salminen och Kimmo Rasila i mindre voluminösa roller, som det vore fel att kalla biroller, eftersom det de representerar ofta har en avgörande inverkan på fortsättningen. Rasila träder särskilt fram som den dominanta pappan med sina historier, som till slut röker ihjäl sig och begravs under pompösa former.

Ursprungsberättelsen bevarar oron över Agims öde, den hänger över läsningen till de sista sidorna. Här riktas uppmärksamheten på ett annat sätt, man sveps med av nuet. Ambivalensen i historien får en annan temperatur. För tydlighetens skull måste kanske sägas att ambivalens och icke-binär identifikation är olika saker.

Romanen ”Tiranas hjärta” kan avläsas som att man som människa av omständigheterna och slumpen och eget val kan förvandlas (detta utan avseende på könstillhörighet). Det finns en viss frihet i det. Scenföreställningens övergripande val öppnar också för tolkningen att man genom transformationerna är densamma. Det finns en frigörelse i det. Båda delarna kan omfamnas.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln