Ann-Christine Snickars 07.03.2024 18:11

I sitt omfattande förord till ”Fröken Julie” går August Strindberg i detalj in på hur hans drama ska tolkas. Självsäkert, för att han vet att han inför något nytt, i dialogen till exempel. Personerna ska inte ”sitta och fråga dumt för att framkalla en kvick replik”, dialogen får vara oregelbunden, irrande, ackumulerande, den kan arbeta som man gör med teman i musiken.

Frågar man mig säger jag att är det för det suveräna sättet att skriva repliker som Strindberg spelas igen och igen. ”Fröken Julie”, som föddes för scenen 1888 är fortfarande i gång. Nu regisseras den av Lidia Bäck för Åbo Svenska Teaters studioscen och som turnéföreställning.

Att läsa pjästexten och förordet på förhand förhöjer njutningen. Strindberg är ju ytterst generös med scenanvisningar, och köket som är den främsta skådeplatsen är noga beskrivet. I ÅST:s studio möts man av en helvit scenografi, kvar är bara ”tjänstefolkets matbord”, också det i vitt, och konstruerat så att det kan fungera som en scen i scenen. När någon av aktörerna stiger upp på det blir man inte förvånad.

Men innan någon säger ett enda ord föregrips det ödesmättade med snabba poser i dramatisk belysning, inramade av mörker. Lidia Bäcks fortsatta grepp är att hålla sig till texten men låta uttrycket stiliseras, också så att aspekter hos karaktärerna delas upp på olika aktörer. Skådespelarna turas om i rollerna, varje karaktär spelas av minst två.

Att belysa aspekterna är att ta upp kampen mot det deterministiskt misogyna som ju finns i Strindbergs eget förhållningssätt till Julie. I programbladet, som finns elektroniskt, citerar regissören den tydliga positioneringen i Strindbergs förord. Bäck nämner också Victoria Benedictsson, vars självmord (samma år Fröken Julie färdigställdes) påverkade Strindberg att ge sin karaktär ett liknande slut.

Skådespelarna i ÅST:s uppsättning gestaltar ett pågående sökande efter brännpunkterna i dramat och ger över stafettpinnen till varandra. Det kan ske helt öppet (fast oftast gör man helt enkelt entré, dräkten visar vem man är), som när Samuel Karlsson tar över Julies roll efter sexscenen – som sker utanför publiken synfält, men inramad så att inget kan missförstås.

Den nya Julie klär sig i en snarlik Juliedräkt. Heidi Wikars dräkter är betydelsefullt magnifika, Julies går i rött, hennes klänning får i slutscenerna ett släp. Hushållerskan Kristins klänning är blå, höghalsad och noggrant knäppt. Jean är ständigt lite för uppklädd – det avspeglar hans livsmål, att klättra socialt.

Pette Rissanen

”Fröken Julie” utspelar sig en midsommarnatt, en fest då sociala regler kan sättas ur spel och de som inte annars har kontaktyta kan umgås. Det folkliga festandet markeras med några takter musik, sen koncentrerar sig ljudvärlden, skapad av Hanna Mikander, på annat. Den markerar de enskildas emotioner, men inte som berättande filmmusik utan som öppning inre tillstånd: hjärtklappning, upprördhet, raseri.

Det passar utmärkt, för fast Strindbergs pjäser är utsökt verbala säger orden inte allt. Ibland verkar det också som om Strindberg själv glömt att teater är en kroppslig konstart och att man aldrig kan få det fysiska att totalt underkasta sig dramat. Lidia Bäck tycks påminna honom om det, genomskådade.

Daniela Franzells Julie är med fram till förförelsen (Jean ger henne senare hela ansvaret för den, som väntat). Hon sveper in med stor energi, men spelar också med ögonen, de är ofta sorgset ensamma. Den blicken bygger Samuel Karlsson vidare på, man ser sårbarhet, en begynnande desperation. Och så återkommer Franzell igen, med släp, blixtrande. Deras samspel om Julie är gripande och sceniskt övertygande.

Kasten i gestaltningen har också plats för lek och humor. Hur tar sig den rustika scenen ”steka njure till hungrig fästman” ut i det minimalistiska vita?

De samsas också om Kristin, som den ena gör eftergivet följsam, den andra tar fram orubblighet. Kasten i gestaltningen har också plats för lek och humor. Hur tar sig den rustika scenen ”steka njure till hungrig fästman” ut i det minimalistiska vita? Det är snyggt löst, och det robusta och det skakiga i sekvensen underbygger dubbelheten i kommande scener.

Jean, till exempel, är ingen renodlad dubbelnatur, men han agerar efter situationen, håller övertaget där han kan, blir en darrig lakej så fort hans överordnade, greven, låter höra av sig. Ingemar Raukola får sköta Jeans roll så länge han kan tala för sig – och det är länge. Samuel Karlsson tar vid strax innan den otäcka scenen med Julies burfågel.

”Lita inte på mig”, säger Raukola-Jean när flera gränser redan är passerade och drömmar är krossade. Repliken tar ett par sekunder, men man förstår att den gäller heltäckande. Det blir gastkramande. Men ”Fröken Julie” är gjord med lätt hand fast den har ett blytungt ämne. Den visar också Julie en helgjuten respekt, det finns till och med en ömhet i det brutala slutet.

Det är första gången jag sett en ”Fröken Julie” som kommit så nära, och det beror inte bara på att den spelas intimt, på liten scen. Julie tar inte sitt liv för att hon utan framgång kämpat mot sin natur (hon har uppfostrats av sin mor att manligt ta för sig, enligt Strindberg är just det katastrofen), utan för att livet i ett patriarkalt system (oövervinnliga regelverk kring kön, klass, sexualitet) inte ger henne några utvägar.

Så det är något av triumf att gamle Augusts attityder måste vika i hans eget drama. Men därför förtjänar han också respekt. Han visste ju att teaterformen är en konstform som kanske lättast kan läcka in det nya, släppa in det som motsäger det förlegade. Han har själv bidragit genom att skriva dramer som möjliggör just det.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln