Ann-Christine Snickars 07.12.2021 20:10

Jeanne de Clisson är en mytomspunnen gestalt från 1300-talet, omtalad i anslutning till det bretonska tronföljarkriget, där hennes man blev avrättad för förräderi. Den oförrätten drar igång en massiv hämndplan, uttänkt och förverkligad av änkan, som skaffar sig en piratflotta som attackerar fartyg under fransk flagg i Engelska kanalen.

Det sägs att hon själv inte drog sig för att hålla i vapnet när dödandet tog fart, men hon lämnade alltid någon besättningsman vid liv på fiendeskeppet, för att budet om vad som hänt skulle nå den franska kronan.

Tehdas Teatteri gestaltar denna grymma framfart i en föreställning som lyfter upp en sammanflätad frågeställning om hämnd, kvinnor som våldsutövare och historieberättande.

Lite som gatuteater

Berättandet har lyfts ut från den traditionella teaterscenen och försiggår i foajén där man får slå sig nedvid små bord, kanske ta sig en styrketår. Musiken listar sig in, det är en repetitiv melodi spelad på ett folkligt bälgspel. Man dras in i en gatuteaterliknande berättarform, där gesterna är klara och tydliga, som gjorda för att stå pall för allt som möjligen överröstar, våra egna eventuella invändningar inkluderade.

In kommer Helena Markku och tar varje kvadratcentimeter i besittning. Det hon har att spela med är kropp och röst, men också en del av dock- och gatuteaterns hjälpmedel och åtbörder.

Sådant har också levt kvar i sagostunder för förskolebarn, man tänker lite på det under föreställningens gång – det kontrasterar rysansvärt mot det bloddrypande temat. Teatern rekommenderar 15 år som åldersgräns.

Spelplanen har ingen strikt avgränsning, den kilar sig in bland åskådarna, bakom bardisken, där en särskilt het scen utspelar sig. Piratfartygen är tvådimensionella bilder i litet format som kan fästas var som helst i rummet.

De prejade representeras av en liten maskin med pappersdockor som rör på sig med hjälp av en vev, en så kallad automata, som tillåter skådespelaren att fjärmas en bit från dockan.

Påträngande och intensivt

Proportionerna och intimiteten är viktiga för berättandet. Åskådarna är nära, stoffet en historia långt bort i tiden, musikinramningen gör det till folklore eller skillingtryck. Samtidigt är allt påträngande och intensivt, skådespelaren sparar inte på glöden, under fyrtio minuter hon är lejoninnan från Bretagne – så kallades Jeanne de Clisson.

I sitt raseri drar hon med publiken – vi som känt oss som oskyldiga iakttagare. Hon presenterar sina fiender, delar ut små pappersbilder av deras ansikten och vi uppmanas förnedra dem genom att klottra ner dem med tuschpennor. Ju värre dess bättre, eldar hon oss.

Men herregud, vad gör jag egentligen! Så tänker jag sekunden efteråt. Då är det gjort. Det finns en lärdom i upplevelsen. Att bli en del av våldsutövandet kan vara så mycket lättare än att stå emot. Oberoende av vem man är. Det lär oss historien om och om igen. Teaterföreställningen åskådliggör det.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln