Ann-Christine Snickars 09.04.2024 19:00

Teatteri Totti är Finlands enda teckenspråksteater med kapacitet att producera ett par premiärer per år. Deras nya föreställning har tecknad finlandssvenska som scenspråk, ett språk som är hotat, färre än hundra har det som modersmål.

”Frans” heter den aktuella pjäsen. Den gästspelade på Åbo Svenska Teater veckan efter urpremiären som var den 5.4 i Helsingfors. Efter ett halvdussin föreställningar i Finland (där den taltolkas till finska) turnerar den under maj månad i Sverige i Riksteatern Creas regi.

Pjäsen handlar om en verklig person, Frans Lejon (1879–1947) som föddes i Yläne och var seende och hörande tills smittkoppornas komplikationer tog både syn och hörsel. Då var han i koltåldern.

När han hämtat sig från sjukdomen kunde han inte längre gå, utan var utlämnad till sin egen energi och påhittighet. De fyrfota djuren blev hans närmaste, han tolererades, men hade ingen del i den sociala gemenskapen.

Först några år senare systematiserades hjälpen när han fick komma till dövskolan i Jakobstad, som leddes av Anna Heikel. Där togs han om hand och fick vård och kunskaper, utvecklades till en energisk yngling och en man som kunde ta hand om sig själv.

Han hittade på ett hjälpmedel för att kunna kommunicera med dem som inte förstod teckenspråk, en metallskiva med alfabetet ingraverat i seendes bokstäver och i punktskrift, han uppfann en särskild tandemcykel som bevarade den oseendes integritet också som cyklist. Som äldre beklagade han att han aldrig fått chansen att bilda familj.

Språket ska synas

På scenen ses två aktörer, Aki Pirkola som spelar Frans och Mette Marqvardsen som har alla andra behövliga roller. Mest är hon Maija, tålmodig vårdare på dövskolan, Frans ledsagare och nära vän. Tempot är böljande, långsamt koreografiskt eller hopflätat i snabbare flyt.

Formen präglas av tydlighet och en rak öppenhet mot publiken. Teater för en publik med syn och hörsel reflekterar inte alltid lika detaljerat över hur man når över rampen med hela sitt budskap.

Scenografin är också stiliserad. Här finns ett träd, en träkista, en bänk, fondväggen har några balettstänger (i funktion när frans ska lära sig gå, senare blir deras stödfunktion mer symbolisk).

Det viktigaste som ska synas är förstås språket. För den publik som inte kan höra är det synliga berättelsen, för en hörande (som kan ta del av taltolkning) är det en genomgripande upplevelse att se hur man tecknar tillsammans med en dövblind.

Aki Pirkola som har huvudrollen är själv dövblind. En seende och hörande kan känna ett nästan paniskt motstånd mot att föreställa sig hur det är att leva i ett tyst mörker. Barnet Frans – och hans närmsta omgivning – ger också uttryck för den panik och förnekelse som finns i reaktionsmönstren.

Vad man har att falla tillbaka på är det taktila. Och tilliten. Och doft och smak.

Konsten överhuvudtaget borde ju tänka inkluderande

Mette Marqvardsens Maija talar om hur hon ser ut i detalj, hon letar sig in i Frans värld, och genom den ömsesidighet som utvecklas kan han leva upp till sin potential.

Som vuxen skaffar sig Frans en yrkesskicklighet på många områden. Det har beskrivits i en biografi av om honom som kom ut 2009. Den är skriven av Anita Hellöre, som också hänvisas till som sakkunnig för föreställningen.

Manus är av Sarah Remgren som tidigare skrivit en pjäs om sig själv som dövblind, ”Jag är Sarah”, som hade som syfte att ta kål på ängsliga fördomar mot dövblindhet och i stället dela med sig av livsglädje och humor.

Tonen i”Frans” har en viss historisk högstämdhet och en djupt känd respekt. Men där finns också en stark energi, som Aki Pirkola lugnt förmedlar. Och på frågan om en blind kan ha glimten i ögat svarar hela hans gestalt ja!

Att vara åskådare med både syn och hörsel blir en upplevelse med många bottnar. Man begriper hur sällsynt det är med scendrama som kan upplevas fullödigt av personer med nedsatt syn och hörsel.

Konsten överhuvudtaget borde ju tänka inkluderande. Att befinna sig mitt bland människor som tecknar kan också vara en hisnande upplevelse.

De språkar kanske på finlandssvenska – och jag är helt och hållet utanför.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln