Ann-Christine Snickars 06.10.2021 11:00

”Nainen katoaa” (En kvinna försvinner) heter teater Grus Grus höstpremiär. Spelplats är Stadsteaterns Sopukkascen. Den kom så långt som till premiär i fjol – då stängde teatrarna igen. Föreställningarna gick upp i rök, uppsättningen lades på is.

Pjäsen har titeln gemensam med Hitchcocks kända film, men om den är en thriller är den ingen psykologisk thriller utan en psykedelisk. Det uttrycket har teatern och pjäsförfattaren själv, Sophie Lannefranque, använt.

Det kan vara en fördel att vara beredd på det, för överraskningar blir det gott om, och röd tråd får man leta efter. Det som titeln lovar är ändå (nästan) säkert: en kvinna försvinner. Men den första entrén är hennes.

En energisk kvinna (Sofia Molin) tar plats på scenen, man tror att hon kommer hem. Men mycket verkar främmande och det är något konstigt med hemmets kylskåp. Hon öppnar det och där är sitter en man. Uppskrämda skrik från bägge!

Vad är normalt i den här kontexten? Rör vi oss i drömmens oförutsägbara värld, eller psykosens?

Det är tolkningsmodeller som på varsitt sätt relaterar till omvärlden, till andra människor. Den enskilda åskådaren har de andra i salongen och deras reaktioner att relatera till, men det man ser måste man själv processa utan den rätlinjiga berättelsens stödkorsett.

Man får känslan av att det är just den punkten som teater Grus Grus vill röra vid. Det var ju det man fick beröring med i deras suggestiva vandringsföreställning ”Picknick vid vägkanten” sommaren 2018.

Men då var publiken själv rörlig och deltagande, nu sitter man stilla – och en nästan klaustrofobisk känsla smyger sig på, i synnerhet när dialogen tornar upp sig som en vägg.

Kanske är det den emotionella stumhetens tragedi vi bevittnar

Kvinnan och mannen från kylskåpet (Thomas Dellinger) är ett par, men deras förhållande tycks vara på upphällningen, det sågar fram och tillbaka i en kryptisk nonsensdialog. Som ett slags symbol för det presenteras ett bonsaiträd. Hur det ska skötas och vad det har för tradition och historia tillmäts stor betydelse.

Trädet återkommer senare, för varje gång i allt risigare skick. Det känns först som det enda som är följdriktigt i pjäsen, men så är det inte.

När kvinnan betraktas som definitivt försvunnen kommer en hårdkokt detektiv (Pauli Poranen) in i handlingen. Han grillar den mer eller mindre misstänkte mannen i flera omgångar, om det är mest för ordningens skull eller om det för någonstans får vara osagt.

Kvinnan och detektiven agerar stiliserat. Mannen, misstänkt för brott i samband med kvinnans försvinnande (alternativt den som upplevt en traumatisk förlust) är mer nyanserad.

Men Dellinger gör sin rollperson slipat oåtkomlig (alternativt fullständigt öppen, som en projektionsyta), det är en scenprestation i sig. Kanske är det den emotionella stumhetens tragedi vi bevittnar.

När regin (av Ville Kurki) skruvar ner den psykologiska koherensen till nästan ingenting får man lov att hänga upp mycket av avläsningen på den fysiska inramningen. Den vill inte göra det enkelt för åskådaren. Belysningen är ofta brutal, rekvisitan är godtycklig, krasar in i synfältet och oroar en, liksom kylskåpet, som ibland innehåller människor, ibland livsmedel.

Mindre kaotiskt blir det när man riktar blicken uppåt, där vackra filmprojektioner skildrar vatten eller himmel i ett annat tempo, som från en annan dimension.

Men vad hände kvinnan? Blev hon mördad, drunknade hon eller gav hon sig av mot sin frihet? Existerade hon ens? Teater Grus Grus har sträckt sig så långt att de ber åskådarna sända in sina individuella tolkningar. Det hoppas jag många gör – och att man kan ta del av dem när föreställningarna är över.

I upplösningen efter knappa två timmar (utan paus) förändras tonarten, och männen, den misstänkte och detektiven, upprättar en intensiv ögonkontakt med publiken. Det påverkar en starkt. Magnetismen gör att innehållet i replikerna får vika för de allt naknare rösterna. Och stycket kan sätta punkt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln