Ann-Christine Snickars  13.11.2021 14:15

Föreställningen ”Ennuste, negatiivinen. Prognos, negativ” är inspirerad av en av Willy Kyrklunds allra första noveller. Den skrevs strax efter kriget och publicerades i hans första novellsamling 1948. Den utspelar sig på ett krigssjukhus där man tar in en bombskadad kvinna utan identitetshandlingar.

Hon förväntas dö ”om tio minuter”, men slutet låter vänta på sig och sjukvårdspersonalen har många val att hantera.

Novellen är skriven i en lakoniskt refererande stil som inte glömmer att ta med spontana reaktioner och tankar (som kan få en att tänka på dagens obarmhärtiga jargong i sociala medier).

Teater Grus Grus har förlagt fältsjukhuset till en buss, en vanlig buss ur kollektivtrafiken i Åbo. Publiken sitter i det bakre passagerarutrymet, resten är scen.

Oron griper strax tag i en. Det är mörkt, det regnar, bussen startar och man tappar omgående orienteringen. En patient, bandagerad till oigenkännlighet sitter i mittutrymmet.

Patienten blir rastlös under det första stoppet där vi konfronteras med den skadade kvinnan. Hon får första hjälpen på plats, men prognosen är negativ. Personalen konfererar med vårdledningen, ingen hinner komma och hämta patienten, finns inget annat val än att ta henne med. Från och med nu har publiken också förlorat tryggheten i åskådarplatsen och är ohjälpligt involverad.  

Bussens främre del är avskild med vita draperier, man fattar att avdelningen där också är överbelagd. Personalen flänger fram och tillbaka, fraktar sjukhusavfall – kissflaskor och använda bommullspinnar – till bussens bortre regioner. Skötarna, Janna Haavisto och Ishmael Falke, kommunicerar korthugget, ibland bara med blickar eller nickningar.

Nu är den första patienten plötsligt en black om foten, den nyintagna kvinnan måste ju ha tillsyn. Ett hastigt beslut verkställs. ”Ingen fara, du kommer att få mycket bättre vård nu”, säger personalen till den olyckliga. Och färden fortsätter.  

Som medpassagerare är man sliten itu. Jag tänker att det värsta som skulle hända är att vi kommenderades ut ur bussen mitt i ingenstans och bara blev lämnade där. Jag tittar i smyg efter ordinarie busslinjer som kunde ta mig hem. Sån är den konkreta känslan, och det övergripande symboliska i den är också uppenbart. Det sista vi ser av en hjälpligt ordnad struktur kan bli ett par röda baklyktor.

Teater Grus Grus uppdatering av Kyrklundnovellen är genial, särskilt som den också innebär en omutlig konkretisering, ett deltagande i realtid, där striden står mellan obarmhärtigt slimmad vårdrutin och verklighetens kaos och krav på snabba beslut.

Vad allt som händer under resan ska inte avslöjas, men en politiker (Petri Tuominen) ansluter sig, håller ett eldande tal, vilket är skönt att höra, för det är (trots att jag klätt mig varmt) jädrans kallt på hållplatsen.

Några av de vassaste formuleringarna är citat ur Merete Mazzarellas bok om kultur och hälsa, ”Den goda beröringen”. Tyvärr måste politikern snabbt vidare, vi lämnar av honom där människor som han i verkliga livet fortsätter sin färd.

Teater på vanliga scener lutar sig mot ett tekniskt maskineri som brukar löpa som det ska. ”Prognos negativ” som en tvåtimmars bussföreställning med händelser på olika punkter i stan (en blåsorkester är involverad och upplösningen är en melankolisk episod på en bussdepå) behöver en detaljuttänkt logistik för att allt ska klaffa.

Som risktagande föreställning liknar den dagens sjukvård, stoffet för pjäsen. Men sjukvårdens omänskligt krävande scenario fortsätter medan ridån (också den osynliga) går ner efter teaterföreställningen.   

Tillbaka vid utgångspunkten hade man velat applådera. Men applåder har, som vi vet, kontaminerats under pandemin, där man åtminstone fläckvis tyckt att de räcker för vårdpersonal att leva på. Så tillfället att applådera är annullerat, vi slussas ut som när vi kom, en och en. Men känslan av delaktighet sitter kvar, starkt.

Ann-Christine Snickars 

Dela artikeln