Ann-Christine Snickars 11.03.2022 19:30

Film och teater lever på varandras framgångar, scenerna lockar med sådant som publiken lärt känna som film. Men Anthony McCartens skildring av samtalen mellan påve Benedictus och kardinal Bergoglio som senare blev påve Franciskus, och som skördade lagrar som film, har en pjäsversion i botten.

När den nu går upp på scenerna igen gör den det under filmens titel, på stadsteatern i Åbo blir det ”Kaksi paavia”. I rollerna ses Asko Sarkola och Esko Roine, två av finskt teaterlivs mest karismatiska skådespelare.

Aktörerna är 70+, man vinner lite på det i porträttrealismen. Åbopubliken har också alltid varit svag för stjärnor, Sarkola och Roine kan vara namn med större dragningskraft än påvarnas. Föreställningen är ett samarbete med Tampereen Työväen Teatteri och har redan haft premiär i Tammerfors.

Dramaturgiskt är pjäsen utmanande, för sitta-ner-och prata-scenerna är de dominerande. Det ställer höga krav på skådespelarnas förmåga att nyansera (klaras med marginal!) och också på publikens uppmärksamhet. I en föreställning på nästan tre timmar behövs omväxling.

Hela sceneriet och scenografin måste erbjuda ett djup åt diskussionerna. Det lyckas väl till exempel i scenen från mötet i trädgården vid påvens sommarpalats, där cypresserna, starkt gröna och stiliserade som i en bilderbok, plötsligt får en annorlunda belysning och glöder röda. Ett annat givande ögonblick är från Buenos Aires där Bergoglio i ett samtal med syster Sophia (Anne-Mari Alaspää) nämner nådens tillgänglighet – och ljusen i kulissens enformiga höghus tänds i fönster efter fönster.

Interiörerna är också finurligt arrangerade på rörliga plattformar. Inledningens ganska långa sekvens där Benedictus serveras en tysk favoriträtt hemma hos syster Birgitta (Ulla Koivuranta) är som om den utspelade sig på ett slags räddningsflotte, där Benedictus får den mänskliga omsorg kyrkans högst uppsatta person annars inte automatiskt kan räkna med.

Syster Birgitta känner sin påve sen många år, men kallar honom ”Ers helighet” också när hon fäster den påvliga haklappen runt hans hals innan han ger sig i kast med knödeln. En viss komik tar plats i situationerna av mer trivial och kroppsnära karaktär.

Benedictus har en fitness watch som påminner honom om när det är dags att röra på sig. Och han är förlösande (eller provocerande) barnslig, Sarkola fångar sånt i ögonblicket, som när han sätter sig tillrätta för att se ett avsnitt av ”Polishunden Rex” på en skranglig teve hos syster Birgitta.

Det är både välfunnet och riskabelt att fokusera på påvarnas person. Mäktiga män är också människor med mänskliga begränsningar. Men tidens vurm för allt biografiskt kan också skymma själva ärendet, manipulera oss att sympatisera med vem det än är som för tillfället är huvudkaraktär.

Pjäsens bärande tema är dialogen, som ju också är teaterns bärande form. Här handlar det om att förstå en motpart som har ett alldeles annat synsätt. Benedictus konservatism ligger i en tro på en evig sanning, och att det är en plikt att bevara den i en värld av värderelativism. Den verklige Benedictus ovilja att itu med till exempel pedofilskandalerna inom den katolska kyrkan är känd.

Pjäsens bärande tema är dialogen, som ju också är teaterns bärande form. Här handlar det om att förstå en motpart som har ett alldeles annat synsätt.

Ann-Christine Snickars

Blivande påve Franciskus (fast pjäsen behandlar honom som kardinal ända till slutscenen) representerar en syn som är mer i takt med tiden och som har en uppdaterad syn på sexualitet och familjepolitik och andra mänskligt centrala frågor.

På scenen rör man vid tvistefrågorna, de ställs på rad som emblem, och replikeringen är snabb, till och med kvick. Den bygger på kontrahenternas faktiska tal och skrifter, medan själva iscensättningen, mötena är fiktiva. Teaterns licens är att ställa ett samtal kring de kristna sakramenten och en kommentar om hur gott det är med Fanta i varandras närhet och se åt vilket håll kontrasteringen pekar.

Ett problem med själva serveringen av innehållet blir dessvärre också att man kan tro att utvecklingen alltid lämnar det konservativa och rigida bakom sig och går mot det mer människonära och barmhärtiga. Så sker ju inte alltid i världen, vi har sett det.

På Åbopremiären av ”Kaksi paavia” stannade scenen där syster Sophia, vars föräldrar mördades av juntan i Argentina, biktar sina känslor av hat mot förövarna, särskilt i minnet. Bägge av pjäsens högt uppsatta kyrkans män har också mörka fläckar i sin bakgrund. Blivande påve Franciskus talar högt om det, när pjäsen kommer till Benedictus bikt blir en del en viskning som vi inte hör.

Mäktiga män byter plats. Och sen får vi berättelsen om dem med granna biografiska detaljer. Pjäsen gör det inte så lättsmält, det är kanske dess främsta fördel. I programbladet finns ytterligare inlägg, bland annat av regissören Tiina Puumalainen, om dialogens och lyssnandets avgörande betydelse när man vill förändra en institution – eller världen. Men kanske föreställningen mest av allt beskriver toppmötets dramaturgi: förväntade repliker, mycket känsla, och en förnimmelse av en förbiilande fiktion.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln