Ann-Christine Snickars 06.04.2023 10:00

När samhället förändras genomgripande förändras också parförhållandet och hur man uttrycker kärleken, fast det brukar sägas att kärleken och längtan efter den alltid är desamma.

Hur styr omständigheterna behov och önskningar i det som kallas privatliv? Något ditåt utforskar Satu Rasilas pjäs ”Ilman sinua” (Utan dig), som är en pjäs om kärlek och om individens belägenhet. Är ”två” en enhet att lita på, eller räknas vi i alla fall bara en och en? Att pjäsen får den frågan att vibrera är i sig ganska stort.

Två par är involverade, men pjäsen har fem skådespelare, en udda position tillfaller terapeuten (eller försäljaren och bibliotekarien). Men kan en otrohetsaffär bland yngre medelålders medelklasspersoner riktigt ta tag i en som drama i dag?

För några år sen skrev Rasila ett hörspel med samma utgångspunkt, och ville se hur personerna kunde gå vidare på en fysisk scen. Intressant, för genrerna sätter helt olika strängar i dallring. Hörspelet har en involverande intimitet som tiljan sällan kan efterlikna. Den tillför i stället ordlös kommunikation och inramande scenografi.

Scenografen Jani Uljas har bidragit med en extremt stiliserad scenbild, en enda betongvägg med en utskjutande avsats, som kan tjäna som bänk eller disk eller vad som behövs. En port kan öppnas mitt i väggen för snabb sorti.

Ramen tillåter att alla skådespelare ses samtidigt, också när de inte explicit deltar i en scen. En av pjäsens poänger är att visa hur ett skalv i ett förhållande rör många, därför är alla roller kontinuerligt aktualiserade.

Det börjar med en handfast flirt, sen är det färdigt! Sonja Pajunoja och Mikko Kouki gör den kroppsliga attraktionen mellan Johanna och Panu reell, fast allt bara markeras och ingen nånsin stiger ur kläderna. Men affären är svår att kontrollera, en vill mer än den andra.

Vi ser deras partner i olika stadier av förvirring och handlingskraft. Och så blir det parterapi. Panu går med sin hustru Mari, en målmedveten yrkeskvinna, Minna Hämäläinen vet hur man agerar inuti en mintgrön sidenblus!

Men först ska de köpa en matta. Dynamiken dem emellan är ganska festlig, rör vi oss nu i en komedi? Om man kan behålla distansen till personerna är det så, och pjäsen spelar också på igenkänning. Visst är deras attityder och begär som trattkantareller? Där människor finns, finns sådant här lika ymnigt!

Blicken utifrån är uttänkt, funkar samtidigt som ett slags handbroms. Ulla Reinikainens terapeut som ser fundersam och ängslig och avståndstagande ut (pjäsen beskriver inte terapeuters yrkesbild realistiskt!). Hennes försäljare besväras av att hantera överhettade kunder.

Jag vet ändå inte hur långt den här ironin räcker. Meningen med hela upplägget är väl att visa att tvåsamhet som en praktisk lösning eller som en känsloreservoar är en föränderlig storhet. Rasilas egen regi närmast resonerande, men mycket av detta visste vi väl redan.

Men det resonerande ger också perspektiv på personerna. Till exempel Panus meltdown hos terapeuten kan ses som en gigantisk filmning, hans sätt att komma ur en prekär situation. Koukis spelstil ger den möjligheten.

Den rationella Patrik som skaffat en familj (med Johanna) och tänkt att det bara är att köra på, förefaller först vara lite på sidan om. Men Eino Heiskanens subtila sätt att gestalta en veritabel torrboll (skäms lite när jag ertappar mig att tänka så!) får massor av stilpoäng. Rörande är att se honom utanför bekvämlighetszonen, på biblioteket, framför rumskartan där den rund plupp markerar platsen: du är här!

Men frågan är om inte scenens relationsdramer behöver lite brantare berg-och-dalbana. Teaterhistorien är oss i hälarna och skriker efter det: ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”. Att märka är också att romankonsten just nu släpper in många historier om trasig kärlek i tiden (av t.ex. Hannele Mikaela Taivassalo, Lina Wolff) där berättandet är skoningslöst och skamlöst, känslan storslagen och förödande och inte bara en kalkylerad risk mellan terapin och JYSK.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln