Ann-Christine Snickars 05.02.2024 19:00

När Florian Zellers ”Une heure de tranquillité” (2013) för fem år sen sattes upp på Lilla Teatern med titeln ”Ens lite lugn i huset” kallades den frejdigt för fars.

Så gör man också i Tavastehus där den nyss haft premiär. På finska heter pjäsen ”Täydellinen lauantai” och den går på tre finska scener i vår, i Tavastehus, i Kotka och i Åbo, där premiären var i fredags på Stadsteaterns stora scen.

Här kallar man den hellre komedi, men ”Täydellinen lauantai” fyller kriterierna för fars: situationskomiken och de stereotypa karaktärerna är de huvudsakliga byggstenarna.

Att Zeller, som blivit känd för sina dramer om sprickor i kärnfamiljen, vad som orsakar dem och hur de enskilda bär konsekvenserna, skrivit en fars om en man som bara vill ha en lugn stund för att få spela sitt vinylfynd ifred, kan göra en lite förvånad.

Å andra sidan finns en skruvad humor i alla hans pjäser, och han känner väl till komedins och farsens knep. Det svider till lite när han synar medelklassen med deras hjälp. I ”Täydellinen lauantai” får vi se hur Markus kämpar för det han tycker han är värd: att få vara ifred och inte nås av andras krav och reaktioner.

Men varje gång han sätter sig bekvämt blir det störningar: dörrklockan, telefonen, den polska (eller estniska, who cares?) rörmokaren som håller på med vattenläckan i en annan del av lägenheten.

Då gäller att avvisa dem. Och Markus är bra på det.

Hans kompetens är att snacka sig ur situationer, argument behövs inte alltid, kniper det tar han till en ordkaskad som tystar och förvirrar. I huvudrollen på Stadsteatern ses Jaakko Saariluoma, som regisserade pjäsen både på svenska och finska i Helsingfors 2019.

Han regisseras nu av Pentti Kotkaniemi, grand old man bland komediregissörer i Finland, med lång meritförteckning. En långkörare är till exempel ”Kiviä taskussa” som fortfarande ibland hälsar på på Stadsteatern.

Ett annat exempel är versionen av ”I väntan på Godot” (med samma skådespelare, nästan ihjälälskade Martti Suosalo och Mika Nuojua), som gick på Stadsteatern för ett par år sedan och var fantastisk.

Kotkaniemi är utan tvivel ett namn för stora scenen som man upplåtit för ”Täydellinen lauantai”, men om Zellers text håller för det formatet kan man diskutera. Pjäsen öppnar lättsamt för omedelbar igenkänning.

Många känner väl en medelålders man som vårdar sina vinyler.

I scenbilden får skivsamlingen en iögonenfallande plats, Peter Ahlqvist , eminent scenograf, har gjort den till ett högt torn som ögat inte kan missa. Lägenheten i övrigt exponerar medelklassens fäbless för det materiella, sakerna betyder trygghet på alla plan, en relation som är förutsägbar.

Förväntade farsingredienser

Farsingredienserna är förväntade: otrohet (ett snedsteg för typ tretti år sen och ett pågående prassel), en svårmodig hemmason som klär sig i helsvart och håglöst håller till i lika mörka musikgenrer, den jobbigt dumma grannen som klagar över att vatten läcker in hos honom, den inkompetenta rörmokaren.

Saariluoma får spontan applåd efter en särskilt utdragen svammelharang. Och några smockor delas ut innan man är klar.

Man ser med dubbel blick, hur Markus betraktar de andra går inte att missförstå. Att hans egen position är ganska skör blir också klart.

Men till farsen hör inte att komma med analyser, den demonstrerar exempel och drar när det är klart. Genren är utpräglat skådespelarnas, de får visa vad de kan i tajming och tonfall.

Alla roller förutom en förblir biroller

Den franska kulturtradition som Zeller tillhör har också lite andra redskap än vår, där kan man sin Molière som utan krus piskar olika samhällsklasser.

Vi har också lärt av det, men i det finländska persongalleriet inom drama och epik finns en förkärlek och en acceptans för långt drivna egenheter hos en manlig solitär, det finns många exempel på det, roande eller allvarliga.

”Täydellinen lauantai” leker med publiken, vi får hantera det stereotypiserade bäst vi kan.

På ytplanet blir alla roller utom Markus biroller, det är lätt att förstå, men trist att entréerna för till exempel Kimmo Rasilas gubbe från grannlägenheten ska vara så korta – hans blandning av en tafflig välvilja och ett inre krav att stå på sig får bara flimra förbi.

Som hustrun Helena spelar Jenni Kokander helt konsekvent, med pokerface och utan publikfrieri.

Pjäsen har sitt eget sätt att hantera hennes tystnad om otroheten, och varför den bryts just nu. Elsa, älskarinna och familjevän, som görs av Minna Hämäläinen har en mindre radie att röra sig på, samma utrymme har den manliga motsvarigheten Pauli, Mika Kujala.

I mindre erfarna händer hade de rollerna varit bara trevande, nu har de precision, låt vara korthuggen.

”Vid sista repliken sneglar jag på klockan”

Sonen, i Markus Ilkka Uolevis gestalt blir en typ med bokstavligen tjockt dragna konturer, samma gäller Tom Petäjäs rörmokare, svartjobb står tydligt skrivet på honom. De är formade som Markus ser dem, för honom är de perifera.

Publiken får gå hem med den samlade vetskapen, eller lämna den på teatern. Farsen tillåter en också att ta den till sig bara som ren sportprestation. Kollar i programmet hur länge föreställningen ska räcka, och vid sista repliken sneglar jag på klockan.

Man bryter målsnöret exakt på minuten.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln