ÅU 27.01.2023 16:18

När Aulis Sallinen och Joonas Kokkonen inledde den finländska operaboomen på 1970-talet var det en och annan som snörpte på näsan. Det talades om ’karvalakkioopperat’ (finlandssvensk motsvarighet tror jag skulle vara ’ludiskuffaropera’) och det inte i positiv ton. Det fanns operavänner som inte gillade musiken och inte heller att operorna tog motiv från finländsk historia och finsk kultur. Man ville inte se vadmal och hungrande barn – fattigdom på operascenen skulle vara litet lagom pittoresk.

I ”Röda strecket” är fattigdomen inte det utan just så brutal och nedbrytande som den är i verkligheten.

Belackarna var i alla fall i minoritet – ganska snabbt började publiken ta operorna till sitt hjärta och i o m att de gjorde succé på många håll i världen blev de en anledning till stolthet – vi i Finland hade något alldeles eget, som ändå var modernt och allmänmänskligt nog att tala till en internationell publik.

Åboprofessorn Mikko Heiniös analys av operaboomen har den beskrivande titeln ’Karvalakkioopperat kansakunnan kaapin päällä’.

Viktigast för framgångarna är förstås musiken. Vill man hänföra den till en stilart är det väl närmast postmodernism det handlar om. Musiken är lättillgänglig och oerhört expressiv, med sköna orkesterklanger.

Sallinen var en av de första ”klassiska” tonsättarna i efterkrigs-Finland som tog in motiv och klanger från folkmusiken i sina verk.

I ”Röda strecket” ingår en fantasifullt orkestrerad version av balladen om Vestanviik och en Kalevala-melodi. Plus en hel del kortare avsnitt som associerar till både finsk och rysk folkmusik.

Aulis Sallinen skrev själv librettot till operan efter Ilmari KIantos roman som utspelar sig i Kainuu, en av Finlands genom seklerna allra fattigaste trakter.

Året är 1907, det stundar till val i storfurstendömet; det första med allmän och lika rösträtt. Ojämlikheten och klyftan mellan de besuttna och folket är stora och nu ser både vanligt hyggligt folk och mindre hyggliga agitatorer sin chans att råda bot på missförhållandena och kämpa mot fattigdomen.

Det sjuder av nya tankar i byarna och förhoppningarna är stora, men vardagen är slit och släp och hunger. Och en längtan efter något bättre.

Rollbesättningen i Röda strecket är stor, den är en ensembleopera med stora körscener och många roller. I tragedins (för det är en tvättäkta tragedi) mitt står i alla fall Topi och Riikka som nu i Åbo sjungs utomordentligt väl av Waltteri Torikka och Johanna Rusanen.

Speciellt Torikka imponerade inte bara med sin sång, utan med sin fysiska tolkning av den av arbete hårt slitna småbrukaren. Hela ensemblen får klart godkänt och litet till; inte minst eftersom de artikulerar så bra att man faktiskt hör orden i Sallinens fina libretto.

Päivi Nisula som grannfrun Kaisa, Petri Bäckström som agitatorn Puntarpää och Nicholas Söderlund som gårdfarihandlaren Simani Arhippaini är värda några extra rosor!

Koristerna ur Chorus Cathedralis Aboensis och Euga både sjöng och agerade väl och stadsorkestern hade en fin kväll under operaspecialisten Ville Matvejeffs ledning.

Scenen med gårdfarihandlaren, eller ”laukkuryssä” som han kallas i operan, faller egentligen utanför ramen vad gäller operans intrig, men fungerar som en välbehövlig vilopaus i dramatiken.

Scenen är hjärteknipande – Riikkas och Topis tre barn frågar Simani om allt mellan himmel och jord och han svarar dem med den ovan nämnda balladen.

De tre barnskådespelarna, Linda Kankare, Lauri Bergman och Iina Sokka sjöng sina inte helt lätta partier säkert och snyggt och verkade trivas utmärkt på scen.

Mikko Kouki debuterar nu som operaregissör och tillsammans med scenografen Jani Uljas och ljusplaneraren Timo Alhanen har han skapat dynamisk och engagerande teater, varje minut är intensiv.

Det enda som i mina ögon skorrade litet falskt var dräkterna – litet mera vadmal och mindre vita förkläden skulle ha behövts!

För på sätt och vis spelar fattigdomen huvudrollen i Röda strecket – det är kring armodet och längtan efter något annat allt rör sig.

I vår tid med ökad ekonomisk ojämlikhet kan uppsättningen förutom att vara en lödig konstupplevelse också fungera som en påminnelse och en fråga – vill vi gå tillbaka till den sakernas ordning som rådde då Riikka och Topi kämpade på?

Hedvig Långbacka

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln