PJÄSEN: Spelet om Envar får en uppdaterad version på TYT
”Spelet om Envar”, den klassiska allegorin om människan som inför döden redovisar sitt liv och söker hjälp för att komma vidare, ligger till grund för Olavi Ermalas ”Pearly Gates Holiday Resort”, som ges på Turun Ylioppilasteatteri.
Det är Ermalas slutarbete från Konstakademin, fokus är på manusarbete och regi. Själva innehållet får en särskild resonans i TYT:s lokaler på Västra Strandgatan, denna höst är obönhörligt deras sista säsong där.
En kartbild över himmelriket Pearly Gates Holiday Resort finns i programbladet. Det är en luxuös semesteranläggning, något som nutidsmänniskan kanske inte fantiserar om som vistelse efter döden, men väl som en belöning i detta livet.
Föreställningen gestaltar inte definitivt orten, men trevar efter gränsen mellan liv och död, kanske är den inte så entydig som man föreställer sig. Och fastän ganska många scener gestaltar den kroppsliga konfrontationen med slutet – som en snabbt gestaltad trafikolycka, eller en absurd obduktion som inkluderar en utförlig hantering av en liter glass – är det främst attityden som avhandlas.
Bullersamma stickspår blandas med pratig situationskomik
Kärnan i föreställningen, och i berättelsen om Everyman, som funnits nedtecknad i mer än femhundra år, kan kokas ner till det oundvikliga: först åker du mest med, gör som andra gör, men till slut måste du möta det avgörande ensam. Den stunden kan komma som en överraskning.
Hur gestaltas Envar i dag? Kanske som en ettrig telefonförsäljare. Men på TYT:s scen glider rollen över i hela ensemblen, som ofta uppträder som ett kollektiv som kan upplösas vid behov och ge sig ut på individuella stickspår.
Stickspåren innehåller ofta ganska bullersam eller pratig situationskomik, som nån gång kan förstärka pjäsens allvar, men lika ofta blandar de bort korten.
Efteråt tänker jag att just det också hör till pjäsens allvar: att nutidsmänniskans liv är hopsnott av överlevnad och en monumental distraktion, då ser det ut så här.
Pjäsen får ny karaktär efter paus
När pjäsen arbetat sig fram till andra halvlek tar också nya scengrepp vid, scenbilden domineras av stora skärmar bakom vilka man arbetar med belysta siluettdockor, ett konkret sätt att beskriva en tillvaro bortom en gräns.
Dockorna tillför en mer finstilt humor, men deras uppdrag är också att ge perspektiv på det kroppsliga. Det är ju också till syvende och sist det medel teatern har, ett förkroppsligande.
Olavi Ermala doserar också scenens medel infallsrikt. Och det ser ofta ut som om infallen vinner över rätlinjigt manus. Personregin är utförd med ganska bred pensel, på gott och ont.
Men vissa av kollektivscenerna är kompromisslöst klarsynta. Då får den bitvis ymniga replikeringen vika och aktörerna representerar en övergripande känsla. Envar möter sitt öde ensam, men är inte ensam om det.
Glimtvis ser scenpersonerna ut som odöda, som zombier. Så kanske livet för Jokamies, Envar, ser ut i vår tid. Under Holiday Resort-lockelsen döljer sig stora syrefattiga bottnar. Det kan man se som den inskrivna sensmoralen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.