Ann-Christine Snickars 05.07.2024 18:00

Finländarna är ett sommarteaterfolk, hur underbart är inte det: sommaren ska innehålla teater, annars är det ingen riktig sommar.

Föreställningar finns i alla format. Och var en sommarpjäs placeras är också avgörande.

Teatteri Kantanäkys sommarpjäs ”Homoilua suviyössä” spelas i tröskhuset på Kurala bybacke. Det är också ett statement. Minoriteters röst har ofta blivit överkörd i museivärlden, men det är emot själva uppdraget.

Kantanäky är en drygt tioårig förening som vill skapa möjligheter för regnbågsteater, och tematiken ska kretsa kring frågor som är relevanta för sexuella minoriteter och könsminoriteter. Välkomna på scenen är både proffs och amatörer.

Teatern har producerat kabaréer och har gästspelat också på Stadsteatern, men det heteronormativa Åbo kanske inte har noterat det. Nu kan man ta skadan igen, ”Homoilua suviyössä” är en helaftonspjäs som erbjuder suverän underhållning, högklassig sång, parodi på finsk film, romantik, humor, ett stänk stövelfetischism.

Och en stor portion allvar.

Handlingen är förlagd till finskt 1930-tal, till en gård som drivs av ett syskonpar, bestämda Saara, Johanna Jernberg, och känsliga Seikko, Teemu Loikas. Deras gård är en fristad, där får man vara sig själv också om man inte älskar straight.

Men under den här tiden är homorelationer något brottsligt, och den så kallade rättvisans tjänare, gestaltad av Tristan Selin, håller ögonen på samtliga, för att rapportera till länsman om det behövs.

Han ser en chans att komma över gården genom utpressning, ingen arvtagare finns, och särskilt Saara känner uppgivenhet inför framtiden.

Komplikationer finns så det räcker och blir över, men föreställningens komedispår har kursen inställd på att allt ska ordna sig. Och berättandet lämnar vissa ledtrådar, så att publiken kan ana var gårdens räddning finns.

Men det är en berättarteknisk detalj, för pjäsens toleranta Kurala finns för att man håller ut och står på sig. Mot slutet av andra akten infaller också Saaras monolog, den stiger in i vår tid och riktar sig direkt till publiken.

Vad lever vi i för land, som har ett folk som klassas som världens lyckligaste, men som krymper utrymmet för den som avviker från normen?

Finsk-film-klichéerna blir också ett befriande verktyg

Den biten sitter dramaturgiskt rätt efter alla komediförvecklingar och uppsluppna sångnummer.

Sången och dansen har självklart hög nivå. Koreografin är av Marko Carlson som också gör den förföriska drängen Torsti.

Dansen och sången har också glimten i ögat, ironiserar över musikalvärldens naiva heteronormativitet, glömmer heller aldrig självironin.

Heini Vahteras regi samlar många nivåer i ögonblicket, inte bara för att kroppsspråket kan säga mer än ord (eller tvärtom), utan också så att en detalj i periferin ibland blir det som talar starkast, eller så att en oväntad betydelse sipprar fram i något som tidigare haft en given tolkning.

När rättaren stormar in för att snoka efter komprometterande beteende reagerar katten blixtsnabbt, förställer sig och skäller som en hund!

Katten är en handdocka, hanterad på scenen av Lee Lahikainen, som också framför bässen Aukusti, som är en viktig personlighet.

Sådant är spontant roligt, men det mörka glimtar också fram, som när en förträngd berättelse från det förflutna pockar på att berättas.

Den välkända, hurtiga ”Kaunis Veera” framförd av en manskvartett handlar här helt tydligt om ett övergrepp.

Finsk-film-klichéerna blir också ett befriande verktyg, och tillåter pjästiteln, som är utan omsvep. Besökaren ska veta vad man får.

Men inom pjäsen härskar det motsatta, studenten Toivo, Antti Ainola, kastas in i gårdens arbete och seder utan att ha en aning om vad som väntar.

Han blir kär i den energiska pigan, Nuppu Ervasti, som i sin tur är kär i gårdens kvinnliga (manligt klädda), inspektor, Virve Koskinen.

Toivos troskyldighet, som Ainola bär som en krona, blir en igångsättare. Resten av ensemblen agerar i enlighet med vi-som-varit-med-förr-attityden.

Avslappnat, och med stor precision. I sommarnatten kan mycket hända, midsommarfirandet får extra skjuts av att Palli-Kaisa, Reetta Moilanen, som tidvis fungerar som brysk kommentator och berättare, häller hembränt i sahtin.

Följderna av det kan igenkännas av alla.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln