Ann-Christine Snickars 12.02.2024 18:00

Pjäsen om Ekåsen fanns som en tanke redan innan Tove Virtas digra historik ”Röster från Ekåsen” kom ut 2021.

Men regissören Henrika Andersson säger att föreställningen ”Skuggor från Ekåsen” knappast hade blivit till utan boken.

Historiken baserar sig också på stoff av olika slag, arbetskrävande att sammanställa: forskning, rapporter och arkivmaterial, skönlitteratur, artiklar, intervjuer med personal och tidigare patienter.

Den nyskrivna pjäsen ”Skuggor från Ekåsen” har valt bland det och belyser tider av omvälvning i anstaltens historia. Den startar i 1970-talet och blickar tillbaka på förändringar som skett. Andra halvlek hanterar mest 1950-talet, då allt i samhället tycktes vilja ha sträng ordning och reda, men då frön för framtida förändringar också såddes.

Manusförfattarna Hanna Åkerfelt och Henrika Andersson har skapat en mosaik, eller snarare en rörlig kavalkad av bilder från en verksamhet som varit både grå och enahanda och mäkta dramatisk. De håller också något viktigt i minnet: att synen på mentala avvikelser och sjukdomar är en samhällelig fråga, medan varje sjukdomshistoria är ett avgränsat individuellt liv.

Pjäsen är långt ifrån polemisk, den griper en i stället just för att man ser de enskilda drabbade, och dem som vårdar dem enligt bästa förmåga, ibland med stor värme, ibland med ögat kyligt inriktat på det som kallas resultat.

Föreställningen är varm, nångång drastisk, alltid inkännande. Att den visas i Ekenäs ger perspektiv, Ekåsen har ju varit en stor arbetsgivare och satt sin prägel på orten. Och Ekåsen hade patienter från hela södra Finland, namnet har varit känt i varje by. Att den görs av ortsbor ger den en nyans av dokumentär, det handlar om delade minnen.

Aktörerna skulle hålla för fler enskilda utvikningar, de har riktigt hög nivå

De tretton skådespelarna agerar för det mesta utåt mot publiken, de arrangerar sig i täta scener som upplöses och tillsynes utan övergång övergår i nya.

Regins uppmärksamma ledning åstadkommer det, och konceptet passar också amatörer, som inte har åratal av utbildning i dramatiskt samspel.

På scenen blir scenerna kollektiva, ibland tar de hjälp av sång, som förstärker det gemensamma utan att överrösta det. Sångerna lutar ibland åt talkör, blir trotsigt emotionella.

Men just de här aktörerna skulle också hålla för fler enskilda utvikningar, de har riktigt hög nivå, allihop och hela tiden. De levererar också enskilda fördjupade episoder.

Ian Granström

Mest förtjust blir jag i mötet mellan patienten som skriver dikter om fjärilar (Lotta Lerviks), och vårdaren (Fia Lundström) som entusiastiskt citerar Karin Boye. Glädjen tar ett abrupt slut när översköterskan (Annika Cleo) får syn på dem, det är 50-tal och inget sånt tjafs kan tolereras.

Scenberättelsen har många lager, en av de första scenerna är som sagt förankrad 70-talet, där en ny läkare (Linus Mäkelä) kommer i kontakt med en ung patient (Sophie Lilja).

Han har demokratiska, progressiva idéer. Därtill uppstår ljuv musik mellan dem, men den får utövas, antydningsvis, när bägge lämnat anstalten.

Samma läkare finns med som berättare i nutid (då förkroppsligad av Mikael Enberg) som står lite utanför scenen och kommenterar utvecklingen.

Ibland protesterar han, som när Johan Finnes målinriktade läkare högdraget och ganska lustfyllt beskriver hur man bäst utför en lobotomi.

Skuggorna är ju allt möjligt: minnen av människor som gått i bitar, ingrepp som blev övergrepp, föraktet mot den som inte passar in.

Samtidigt kan man se ingreppet utföras som groteskt skuggspel mot en sjukhusskärm. Och det kunde ha varit svårsmält om det inte bokstavligen integrerats i skuggorna som pjästiteln talar om.

Skuggorna är ju allt möjligt: minnen av människor som gått i bitar, ingrepp som blev övergrepp, föraktet mot den som inte passar in.

Skuggorna betyder ett ständigt växlande ljus, nya formationer och nyanser. Scenbilden (av Bettina Björnberg-Aminoff) har samma flow, och användningen av skärmarna är genial.

Där de har tyg kan de avskilja eller vara projektionsduk, avlägsnar man duken bildar de portaler, vanliga dörrar, vad man vill. I en scen bökar man ihop dem till ett konferensbord på ett personalmöte.

Också tegelväggen i fonden kan användas för projektion, man hinner se ett filmklipp med överläkaren Oscar Wilhelm von Nandelstadh, legendarisk förnyare, efter du-reformen familjärt kallad Mikael.

Regissören är dotter till en annan radikal föregångare inom psykiatrin, Claes Andersson, under några år verksam vid Ekåsen.

Han förekommer inte i pjäsen, men vissa fiktiva stråk får en att tänka på honom. Och historien med bullen finns med, och den hände honom, har han berättat: han tänkte förse sig med en bulle till vid en kaffestund på slutna avdelningen, blev hårt biten i armen av en patient.

Här är episoden friare placerad men har samma betydelse: ingen får ta för sig mer än överenskommet. Alla ska behandlas lika.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln