Ann-Christine Snickars 02.07.2021 14:002

Om man bygger om den tragiska historien om Romeo och Julia till komedi och på skoj förankrar den i Pargas där familjerna heter Johansson och Karlsson, öppnar man inte omedelbart grinden för buskisen då?

Så behöver det inte vara, komedi har sina nyanser och subtiliteter, allt beror på de avväganden man väljer.

Shakespeares pjäser har också experimenterats med under teaterhistoriens gång, de står pall för det. ”Roger och Julia” med text av Samuel Karlsson, som också regisserat, tar stoffet från en tragedi och formen från komedin.

Parafras, eller dubbelparafras. Men just nu bryr vi oss nästan inte, för det som mest ligger i luften är längtan till teatern, lika mycket hos publik och skådespelare. Samuel Karlsson kan dessutom Teaterboulage som sin egen ficka, han har fått sin första teaterfostran där och vet vad man kan få till på dess scen.

På grund av coronan är ensemblen liten, åtta stycken är på scenen. De presenterar sig som gycklare och ger publiken en resolut skjuts in i berättelsen, som liksom hos Shakespeare går på vers, som dessutom ser till att rimma regelbundet, fyndigt, ibland lite lojt och klurigt. Alla skådespelare är hemmastadda med det, inget fallerar, mycket njutbart.

Kärleksparet gestaltas av Amanda Wiik och Tobias Reuter, de är väldigt läckert synkade, men spelar ut sin förälskelse också liksom i varsin bubbla. Komedin gör dem också lite robustare än de brukar återges. Julia, den skira gestalten, släpper spontant ur sig några svordomar, man har nog alltid väntat på det.

Komedin gör också bipersonerna viktiga. Den tilltänkta friaren, fåntratten Pasi, görs av Lisa Tauli till en äkta shakespearesk komedifigur, pösande av självförtroende och med noll lyhördhet för omgivningen.

Samuel Karlsson

Rogers och Julias respektive entourage görs med minsta möjliga personal, på Rogers sida heter de Bengt (Victor Korpela) och Margareta (Desirée Kavander), Julias kusin heter Tyra (Mecki Ruokolahti). Tjejerna är hårdfört lojala som familjebanden bjuder, muckar nån ligger smockan i luften – eller värre, vapenhanteringen får osynligt teaterblod att flyta.

Desirée Kavander, som liksom Korpela kör med fullt ös från början, dubblerar senare som springpojke, med betoning på spring. Tyvärr är det si och så med läskunnigheten. Jag har alltid trott att Monty Python-stilen har Shakespeare att tacka för mycket, nu bugar den och ger lite tillbaka.

Mecki Ruokolahti, som också står för den minimalistiska scenografin, återkommer som den handlingskraftige pastor Laurén, med tillgång till giftskåpet. Lisa Taulio dyker upp som samhällets stöttepelare, den bullige länsmannen, som hellre dömer till förvisning än utmäter dödsstraff (förvisning räknas ändå som värre).

Frida Lassus är Julias beskäftiga amma, Sam Sihvonen hennes pådrivande pappa, genuint förvånad över att dottern är giftasvuxen. Som roller bidrar de till att hålla samman det kaotiska i berättelsen, i gestaltningen ökar de på röran.

Text och regi leker också med teaterns grepp och teaterns metoder att få oss att föreställa oss. Roger råkar illa ut när en sån föreställ-dig-situation i spelet insisterar på att vara verklig. Det är smart och roligt, överrumplande.

Rimreplikerna har i stället en lite tröskande vitsig approach – omöjligt att låta bli att fylla i vad man tror att komma skall. Ofta tänker man rätt, men inte alltid. Poängen med hela ”Roger och Julia” tycks ligga i de ständiga möjligheterna till kursavvikelse. Om inte det är ren Shakespeare så vet jag inte.

Samuel Karlsson

Men alla dessa ingredienser funkar bara om man spelar lekande och lätt. Och det är som om skådespelarna uppfinner sitt agerande i sekunden, som att regin inte syns alls – då har den förstås varit minutiös. Samuel Karlssons teaterkunnande är verkligen mångsidigt.

I epilogen tackar ensemblen för sig, en grupp amatörer som velat roa en stund. Med amatör menas i detta fall en som älskar det den gör. Med dagens språk: en som är maximalt taggad.

Genrevalet inför det första mötet med publiken efter de coronadöda säsongerna är genialt: en tragedi som blir ett lustspel. Det säger allt om känslan att vara tillbaka.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln