Ann-Christine Snickars 03.02.2023 16:13

Seppo Parkkinen är husdramatiker i Kolmas Tila/Tredje Rummet, en tvärkonstnärlig grupp, som inte nöjer sig med att syssla med annat än stora frågor. Ingen möda sparas, det får ta tid, premiär inträffar inte varje år.

Varje pjäs blir också som en forskningsresa, texten är tät, personerna kan vara svåra att placera utan förhandskunskap. Men teaterformen drar iväg med en genom sin sinnliga gestaltning, väcker nyfikenhet. Så sker i ” Raumzeit”, som fått sin premiär i gamla spritfabriken i Manilla.

Titeln ”Raumzeit” för tankarna till Einstein, och till nazismen som fick honom att lämna Europa. Men mest är det vetenskapskvinnor (inom astronomi och fysik), försummade av historien, som är huvudpersoner. Övergripande tema är vetenskapens och konstens position och frihet under en framväxande diktatur.

Pjäsen startar i Åbo i Storheikkilä observatorium 1943, där astronomen Liisi Oterma precis har fått den himlakropp hon fått namngiven efter sig synlig på bild. Det är krig och staden är mörklagd, gynnsamt för den som riktar blicken mot världsrymden.

Projektionerna fungerar också som bakgrund och kommentar till scenmötena. Ibland är de blurriga och man får skärpa sig för att urskilja vad som sker – det är avsiktligt. Massorna i rörelse, militärer, kanske människor på ideologisk utbildning. De ser ut att vara svåra att stoppa.

Sammanhållande gestalt är Anja Pohjanheimo, finsk fysiker som studerar på kontinenten och arbetar i Göttingen i början av 1930-talet. Hon återvänder till Finland 1933, ett kritiskt år i europeisk historia, nazisterna har tagit makten och den fria vetenskapen kringskärs kraftigt.

Diktatorn själv har ingen plats i pjäsen, men huvudpersonerna kommenterar effekterna av en totalitär regim. ”Totalitarismens kör” är också en av föreställningens aktörer, som hörs, men inte syns på scenen.

Där ingår till exempel fysikerna Philipp Lenard och Johannes Stark, som arbetade för att eliminera judar från vetenskapssamfundet och grundade en ”arisk fysik”. En poäng i den var att motarbeta Einstein, som också syns i föreställningen, som en liten docka i en nisch i väggen.

Det visuella laborerar med proportioner och projektioner. Personalen i observatoriet i Åbo ses som projektioner i jätteformat på den skrovliga tegelväggen i Manilla. Live-agerande och återgivning blandas sofistikerat och suggestivt. Regissören Tuomas Rinta-Panttila, Joonas Outakoski som står för musik och ljuddesign och Teemu Nurmelin som gjort ljussättning, video- och rumsplanering har sett till att alla moment sitter ihop och bildar ett flöde. Man imponeras av det.

Varje åskådare tar del av ljudvärlden genom hörlurar. Det brukar vara praxis i vandringsteater utomhus, men fungerar också i salong. Det gör också att man inte missar något, inte ens när aktörerna på scenen viskar till varandra i förtroende.

Robert Seger

Projektionerna fungerar också som bakgrund och kommentar till scenmötena. Ibland är de blurriga och man får skärpa sig för att urskilja vad som sker – det är avsiktligt. Massorna i rörelse, militärer, kanske människor på ideologisk utbildning. De ser ut att vara svåra att stoppa.

En konkret rörelse som för pjäsen framåt både som bakgrundsprojektion och i de tablåliknande scenerna är tågets obönhörliga framfart. Det kan vara tema för tiden, pjäsen tar snabbt ett steg tillbaka till 30-talet, då Pohjanheimo lever i Tyskland.

På tåget möter hon av en händelse Cecilia Payne-Gaposchkin, astronom verksam i Harvard, USA. Det är ett möte det slår gnistor om, de talar om vetenskapens belägenhet, hur det är att vara forskande kvinna (lönen är usel och det är inte säkert att man får behålla sina forskningsresultat).

Katja Küttner gestaltar Anja Pohjanheimo, nästan hela tiden närvarande på scenen. Kristina Vahvaselkä gör alla andra kvinnoroller, Liisi Oterma, Cecilia Payne och Lise Meitner, fysiker som gjorde banbrytande forskning inom kärnfysiken. Hon flydde undan nazisterna till Stockholm.

Küttner och Vahvaselkä är en underbar duo, de gör allt av sina särskilda temperament, deras möten är intensiva, ofta roliga. Är det komiskt är komiken organisk, om det uttrycket tillåts. Vahvaselkä återkommer också som Karin Boye, författaren till Kallocain, dystopin med uppfinnaren av sanningsserumet.

Den fiktiva personen Leo Kall har också en roll. ”Kallocain” binder pjässtoffet till vårt sekel, för den utspelar sig på 2000-talet. Det är skickligt placerat. Boye är rosenrasande över demokratins förfall.

Leo Kall spelas av Eetu Känkänen, som också ansvarar för andra manliga scenroller, en astronomistuderande i Åbo, en berömd finländsk fysiker, en tysk filosofistuderande. Mansrollerna åtföljs inte av lika mycket drama som kvinnorollerna, utom en, Den gråklädde mannen. Han sitter också på tåget, tänker åka till London för att hälsa på en kollega, Isaac Newton.

Men han har ju varit död, hur länge som helst, påpekar Pohjanheimo. Men det har ju Den gråklädde också, han avslöjar sig som Demokritos, och han är på väldigt gott humör. Det han tänkt långt före vår tideräkning tas ju upp av 1900-talets skarpaste hjärnor. Hoppet är för dem som tänker långsiktigt, en uthållighetsgren, den slutsatsen drar man av deras möte.

Dialogen i pjäsen är samtidigt berättande, full av information. Faktatätheten tycks överväldigande, men lugn, satsa på programbladet som är ett hjälpsamt kompendium kring personerna i pjäsen. Den övriga gestaltningen gör också sitt för att göra föreställningen lockande, upplysande. Den drar en med som ett kraftfullt lok.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln